Love of my life

He's the wind, he's the rain
He's the coldness and the pain
He's the rustling in a tree
He's irresistible,
Always there for me
He's brutality, he's undaunted
I'm enchanted
When he's not around I'm haunted
I was never wanted
Again,
He's the wind, he's the rain
A true, a solid hurricane
An ache in the back of my brain
He's bad, one I never wanted
He's mad,
Has me wishing we never started
He's dreary, never more startled
Eyes are true darkness
Makes me weary, so I forget
He's brutality, he's undaunted
Yet I lay down by the side
of my lover, my life, oh my
I gave him my time, gave him my life
My lover, my life
My storm and my night

2016

It ain't over until it's over

Listen baby this is for you

I've written to you like I've written to few

This is my promise to you

For there was a promise I couldn't keep

Cause the time wasn't right

But this time I will, for you

People will disagree, me starting to look for you

Fight me bitch, I love him, it's true

Baby, I will never not look for you

You're my soldier, you're my king

I would never want to hurt you

Cause I can be your king, too

I will walk through shit for you

For I have seen you do it, too

Baby, you inspire me

And I look up to few

For a lot of what I do today

for the way I think today

the one to thank is you

you made me the person I am this day

Every sip of tea that I take,

Half of it, I swallow for you

When I'm offered food I accept

Just the way you taught me to

Then our song comes on and I song along

But it's wrong, too

Because the person who should sing is you

I promise you,

I will put on a song to dance to

And for every step that I take,

I will imagine you dancing, too

Baby, for every arrow I throw

I will aim right back home

They will ask “are you sure?”

They will say “hundred?”

I will say “thousand”

Baby, for you

You know it's true

Next time on the bus, I will ask he who smells just like you,

“What's the name of that perfume?”

So I know where I can find you,

Though it's not really you

But I will close my eyes and for a moment…

I swear it was you!

But I take a bit and I chew

I choke on it, it tastes just like you

Choke bitch, you deserved this, didn't you?

Then I was told where to look for you,

So I returned home

And my own arrow struck me

Fuck me!

I fell to the floor

But this time, I swear, you fucking fell, too

So we started to move,

Had the arrow removed,

But we lied in our blood,

We looked at the sky and

searched for the moon

I got a wolf in my chest,

Longing to howl,

But the moon is gone,

So I took my arrow and I struck it too

Now it will never howl again,

Cause we both know damn well

the sky ain't fucking blue

Cause this is what I owe to you

You're my angel without halo

I will never back down

I will stand forever

Cause it ain't over until it's over

I'm coming home to you,

Oh, my lover

If you allow me to

2015

Karma

Kära vän,

Det här är historien om hur jag förstörde ett förhållande. Vi hade haft en del kontakt och det mesta var relativt avspänt mellan oss. Vi fungerade bra tillsammans, samtidigt som vi inte alls passade ihop. Det visste jag från början, säkert han också – men ändå träffades vi. Ibland funderar jag på vad hans avsikt var. Ibland funderar jag på vad min avsikt var. För där fanns en anledning, det måste ha funnits! Jag spenderade en natt med honom. Inte utan att jag ifrågasatte det beslutet ett par gånger. På morgonen sa vi adjö och lämnade huset för att komma iväg till våra respektive arbeten.
En tid senare sprang jag på honom inne i stan. Han var inte ensam. Det gjorde mig inte förvånad - tvärt om faktiskt. Jag log, för det var så typiskt.
Jag hade aldrig varit den enda. Orden jag fick höra var inte bara för mig. Det hade jag vetat hela tiden, tro mig när jag säger det. Jag visste precis hurdan han var. Men det var inte heller så att jag ville leva lyckliga i alla mina dagar med honom. Jag menar, var det ligga han var ute efter så kunde han väl bara säga det. Jag klandrar honom inte för att han är en slampa.

Även jag saknar självrespekt ibland, så därför, när jag såg dem, tittade jag rätt på honom och utbrast:
”Jag tror jag glömde min behå hos dig när vi sist sågs!”
Han tittade förskräckt på mig och var alldeles tyst i några sekunder.
”Nej, det tror jag inte...”
”Nähä, nåja...”
När chocken lagt sig en aning såg han ut att bli arg istället. Men det var ingenting jämfört med vad tjejen vid hans sida gjorde.
Våra blickar möttes och i en perfekt värld så skulle jag inte ha behövt säga mer. I mina ögon skulle han se, inget annat än det svek vi utsatt varandra för.
”Du har ingen rätt.”, sa han.
”Inbilla dig inget.”, sa jag. ”Jag gillar någon annan.”
Resten hann jag inte säga.

Jag gillar någon annan. Någon som inte är kall och hård. Någon som inte är en utmaning, utan snarare en inbjudan. Om än en försynt sådan. Jag gillar någon annan, någon som kan känna, och som jag vet skulle bemöta mig så som alla önskar bli bemötta.
Jag gillar någon annan. Någon som inte skulle låta mig gå igenom det här ännu en gång. Någon som väljer ut orden bara för mig, som låter mig veta att jag är den enda.
De gick utan att säga något mer.
Jag gillar någon annan. Han är så fin. Han vill mitt bästa och han försöker för min skull. Han försöker faktiskt. Han ger mig sin tid. Han tänker på mig.

Jag stod kvar och jag kände ingen ånger. Var det inte så att han förtjänade det här? Det gjorde han. Jag skulle göra det om och om igen, om det kunde hjälpa de han utsatt för samma sak.
Men det här har gjort mig illa. Jag är själv iskall. Murarna jag byggt upp omkring mig är solida, de är ogenomträngliga. Jag kan inte känna. Jag kan bara nöja mig. Och nu nöjer jag mig med att minnas att det fanns en tid då jag kunde.

■

9/6 - 2014
Zarah Lundberg

Soliga dagar

Ni lärde oss att tävla. Jag är i toppen, men jag vet inte vad ödmjukhet är.

Sunny och jag var bästa vänner. Det var sommar och under soliga dagar lärde vi känna varandra. Vi lärde oss varandra. Vi bodde tillsammans med våra respektive familjer i hus med bara några meter mellan gårdarna. Det var som att bo på landet. På andra sidan älven fanns staden och människorna och verkligheten. På vår sida fanns vi. Och vi levde på riktigt först under den här tiden. På vintern stängde man in sig i sig själv. Man stängde in och stängde ute. Var fast i ett hårt skal, som till slut tinade i takt med snön. Sen blev det sommar och man bröt sig loss. Vi kunde springa barfota i gräset, sitta ute på kvällarna, gå runt i shorts och tunna kläder. Jag älskade dessa soliga dagar. Mest för att då var allting annorlunda. Jag och Sunny var annorlunda när det blev lov. Då blev vi riktiga.

I skolan hade vi båda mycket vänner. Jag och Sunny hade varit kompisar sedan lågstadiet, så varandra hade vi alltid. Men även de som var där till och från, och de som stannade vid vår sida. Ibland kändes det som att vi var i mitten och de andra vid sidan om. Det uppstod lite rivalitet mellan oss eftersom vi alltid ville att andra skulle tycka om oss, samtidigt som vi båda ville ha ledarrollen.

När vi var ensamma och lediga så spelade det ingen roll. Vi brukade sitta länge nere vid älven och prata och titta på solnedgången. Sen vaknade jag tidigt, smög ut och sprang över det morgonfuktiga gräset. I köket hemma hos Sunny stod han och gjorde mackor som vi sedan tog med oss ner till bryggan där vi satt och åt. Det var de bästa stunderna. När ingen annan var uppe. Bara vi två. Det var tyst, för alla fåglar och insekter höll på att förbereda sig inför den nya dagen. Precis som vi gjorde de där morgnarna i juni.

Vi satt och pratade, hade alltid lika mycket att säga varandra, trots att vi träffades varje dag. Vi pratade om skolan, vänner, resor och om vad vi skulle göra idag och nästa dag och nästa. Vi hade så mycket planerat, saker som vi skulle göra på sommarlovet. Saker som oftast aldrig hände.

Jag vaknade mitt i natten av ett ljud utanför, där jag låg i min säng alldeles intill rummets enda fönster, som nu stod öppet på glänt. Jag satte mig upp och tittade ut.

- Al!

Det var Sunny. Han stod nedanför iklädd bara shorts och en T-shirt.

- Kom ut!

Han vinkade ivrigt åt mig.

- Vad är det? sa jag halvhögt rätt ut i luften.

- Kan du komma?

Jag tittade på klockan som stod på nattduksbordet. Den visade halv fem. Om bara några timmar skulle jag stiga upp, gå till skolan och ta avsked av alla klasskamrater. Det var skolavslutning.

- Ja, vänta då, svarade jag min vän.

Jag drog av mig det varma täcket, tog på mig en mörkblå huvtröja och gick sedan ut. Där var gräset daggvått och kyligt under mina fötter. Jag huttrade lite och längtade tillbaka till min sköna säng.

- Ska vi rymma iväg ett tag? sa Sunny och tittade på mig med klarvakna ögon.

- Vad menar du?

Jag kände mig inte riktigt vaken ännu.

- Jag försöker sova, började han förklara. Men det verkar omöjligt. Jag funderar på imorgon.

Sunny hade blivit ombedd att läsa upp någonting under avslutningsceremonin. Det kunde vara en dikt, eller vad som helst. Han var både frispråkig och pratglad, så därför hade han blivit vald.

- Det kommer gå bra, sa jag för troligen miljonte gången.

- Ja.

Han såg fortfarande inte riktigt övertygad ut.

- En sak till...

- Jaha?

- Du kommer väl vara där, eller?

Jag log, faktiskt lite lättat. Att komma var en liten uppoffring, men jag förstod att han undrade – de två tidigare åren hade jag inte ens gått in i kyrkan under avslutningarna.

- Självklart.

Sunnys ansikte sprack upp i ett glatt leende.

- Du, Allu?

- Vad?

- Ska vi ta ett morgondopp?

Det var inte precis det jag längtade efter – ändå nickade jag. Så vi småsprang ner till älven och där stannade vi upp ett tag.

- Fantastiskt, va? sa Sunny. Man skulle kunna tro att vi är i en tavla.

Jag nickade instämmande. Min vän tittade på mig och log med hela ansiktet.

- På tre? Ett... två...

Efteråt sprang vi upp och satte oss under ett träd med en filt. Vi frös båda två. Sunny hackade tänder. Samtidigt kände jag mig så varm. Mitt hjärta slog hårt. För jag visste ju. Något jag inte borde ha vetat. Men jag visste.

Hej, jag heter Alan. Mina föräldrar hade säkert mycket roligt när de döpte mig och mina syskon, Marie och Johannes, efter kända vetenskapsmän, fysiker och matematiker.

Jag har en teori. Jag gick och funderade på detta för resten av mitt liv efter att jag kommit på det – säkert någon sen sommarnatt med Sunny. Jag tror inte att man kan vara kär i en person utan att den på något sätt vet om det. Kanske är det något som känns i kroppen, eller som syns utanpå. Kanske det finns i ens undermedvetna, undanstoppat och gömt. Om man inte vet det, då är det inte kärlek. Inte på riktigt. Kanske bara en förälskelse.

För jag visste ju. I den stunden, med Sunny, då visste jag. Något jag inte borde ha vetat. Men han sa ingenting och jag sa ingenting. Ingen sa någonting. För i verkligheten var allting tyst och stilla.

Nästa förmiddag möttes hela klassen i hemklassrummet klockan tio. Jag och Sunny kom dit samtidigt, lite tidiga, som alltid. Vi satt bredvid varandra i korridoren, som vanligt. Lärare vi passerade eller som passerade oss gav Sunny uppmuntrande kommentarer och leenden och tilltalade mig fel. Alla gillade Sunny. Han var inte skrytsam, hade medelbetyg i allt, log ofta, pratade inte så mycket, och han hade aldrig bett om något av detta. Det var det som gjorde honom åtråvärd. Han visste inte om hur bra han var – det var så det verkade, det var det de flesta trodde. Men leendet på hans läppar visade på en djup tillfredsställelse.

- Vi ser så mycket framemot ditt framträdande idag. Det ska bli spännande att höra på dig.

Sunny log, ställde sig upp och tog i hand.

- Kul, var det enda han sa.

När vi var ensamma igen vände han sig mot mig.

- Allu! Jag kan inte vänta, det ska bli så roligt.

Jag tittade på honom en stund utan att säga något. Inatt hade det varit annorlunda, då hade han varit otroligt nervös.

- Nu låser de upp klassrummet.

Med det konstaterandet reste jag mig upp och gick in och satte mig. Sunny kom efter – när han stannat och pratat med ännu fler lärare.

Det låter som att jag var avundsjuk, men det var jag inte. Jag tyckte att det var jättebra att Sunny fick göra det där. Jag hade förresten ingenting att vara avundsjuk på. Jag var bättre än Sunny, hade bättre betyg. Jag kunde mer. Det skulle ta mig längre i livet, det var jag övertygad om.

Vi sa inte så mycket mer sen. Jag svek Sunny genom att stanna utanför i år igen. Han skulle nog inte hinna bry sig så mycket om att jag inte var där. Han hade säkert nog mycket stöd ändå. Anledningen då? Varför gick jag inte in? Han var ju min vän. Jag vet inte. Inte ens idag vet jag. Det skulle ju kunnat vara avundsjuka ändå, det lät ju precis som det. Men nej. Hur kunde det vara det? När vi senare skulle få våra betyg så skulle det visa sig att jag hade mer poäng än Sunny, precis som vi båda redan visste. Jag tänkte alltid efter på en mer intellektuell nivå än min kompis någonsin gjorde. Han var en poet, jag var en vetenskapsman.

Hemma spelade det här ingen roll. Då var vår vänskap starkare än så. Den graderades endast i hur vi betedde oss mot varandra. Jag älskade Sunny, givetvis, han var min bäste kompis och hade varit det i nästan tio år. Och där kom han ut ur kyrkan, ensam. Det var länge kvar innan ceremonin var över, det visste jag av erfarenhet.

- Och det gick bra?

Om det var en fråga eller ett konstaterande var jag inte säker på. Lite både och, kanske. Sunny satte sig ner bredvid mig på stentrappan.

- Dummer, jag har inte läst än, svarade han.

- Varför inte?

- För du skulle vara där. Det var liksom meningen.

Jag visste inte riktigt hur jag skulle svara på det. Jag bara blickade oavvänt rätt framför mig.

- Vill du höra, eller inte?

Det faktumet att jag blev förvånad över att Sunny fortfarande ville läsa för mig borde ha varit en varningsklocka. Där borde jag ha ändrat attityd direkt. Men jag bara ryckte på axlarna och skrapade med foten i gruset. Det kändes som om hela jag smälte när jag hörde de få, väl valda raderna han läste upp för mig.

Sunny days

Have you ever tried to take the stairs

when you can't walk

Have you ever tried to scream loud

when you can't talk

I was wrong from the start

I love you sincerely

from the bottom of my heart

I care for you dearly

När han var klar, och jag ännu inte sagt ett ord, lutade han sig närmare mig med ett spefullt leende på läpparna. Jag kände hans varma andedräkt mot kinden.

- Berätta om din teori, Allu. Snabbt, för nu har jag öppnat mitt hjärta.

Jag reste mig upp, borstade av byxorna och kysste honom på kinden.

- Jag tänker gå in, sa jag. Kan du följa med mig och göra det du tänkt?

- Självklart. Jag tänker inte missa den här chansen. Jag kanske inte är så bra, men det här är något jag älskar att göra.

- Vem har sagt att du inte är bra?

- Jag har papper på det.

■

2/1 - 2014

Zarah Lundberg

Vem fan tror du att du är? Del 2

((Läs Del 1 här)))

På rasterna satt jag, Arman och Sacha inne, precis som alla andra. Jag satt på skåpen där man inte fick sitta, och nu såhär i efterhand undrar jag såklart vad som var fel på stolarna och bänkarna. Inget. Vi satt där, tittade på människorna som gick förbi, och jag tänkte på varor på ett band. En efter en väntade de på att bli scannade och godkända och vidareskickade. De visste inte att det var så, men det var det. Alla väntade på att bli scannade och sedan godkända. Något annat fanns inte. Godkända och skickade till högen med andra godkända varor. Det var så livet såg ut här. Och jag var sexton år och trodde inte att jag var liten. Men så vek jag var. Så svag jag var. Det var vi alla. När sköldarna väl fallit till marken.

”Mr Malek Thorsén! Jag tror att du vet att du inte får sitta där.”

Jag vände mig om och såg Gabriel Ferm bakom mig. Så stolt han var. Helt blottad. Utan sköldar eller rustning. Han var så stolt. På egna ben, med huvudet högt och blicken riktad framåt. Blicken fäst på mig. Och vad skulle ni ha gjort då? Om ni var där jag var. Om ni förstod hur mycket jag bara hatade honom. För att han kunde se på mig utan att vika undan blicken.

”Tror du jag bryr mig?”

”Ja.”

Så sa han. Enkelt, lätt. Ja. Svaret är ja. Ja, jag tror att du bryr dig.

Jag skrattade bara hånfullt.

”Jaha, då har du fel!”

Därefter tog Sacha och Arman med mig därifrån. De ville inte se mig såhär. För de kände mig. Den riktiga mig. De ville inte se mig när jag slet med min sköld, för vad gav det i slutändan? Jag skulle kliva ut som en vinnare. Det var vad jag trodde. Arman skulle ändå röka, det var därför vi gick ut.

Jag satt i klassrummet en onsdag eftermiddag i april och funderade. För en gångs skull var jag tyst. Käften glappade inte och inga spydigheter lämnade min mun. Jag satt och funderade. Jag hade precis skrivit mitt namn längst upp i högra hörnet på ett papper. Vi skulle skriva. Det kunde jag, men det var ju inte frågan om det. Jag skrev mitt namn igen. Malek Thorsén. Vem är jag? Vem är jag? Alla andra hade redan börjat. Jag hann inte med. Jag var för upptagen med mina egna tankar. Malek.

”Jag vet en fråga du inte kan svara på!”, ropade jag triumferade rätt ut i det annars tysta klassrummet.

Gabriel Ferm tittade på mig.

”Jaså?”

”Ja.”

Sen vände jag om och tittade ut genom fönstret. Såg antydan till en spegelbild av mig själv. Mina bruna ögon tittade tillbaka, även om jag inte såg det. Vem är jag? Vem är jag? Försök, Gabriel Ferm. Försök, du.

***

Det blev vår och på våren fäller jag ut mina vingar. För när det är vår är det snart sommar. Nu kom jag sent ännu oftare. Jag hade inte bråttom in i den trånga, grå skolan. Jag ville spendera min tid utomhus. Just den här morgonen hade vi Gabriel Ferm i engelska första lektionen. Jag och Arman stod utanför skolan och rökte. Eller jag rökte inte. Bara något bloss då och då när Arman räckte mig ciggen. Egentligen skulle han till skolsköterskan. Hans mamma hade sagt åt honom att gå dit. Hon trodde att han mådde dåligt. Det trodde jag med, men det sa jag aldrig till honom. I vilket fall som helst så gick han inte. Han stod utanför med mig istället. Rökte, och svor över kylan. Svor över att vintern dröjde sig kvar och över att sommaren var så långsam. Plötsligt pekade han in mot centrum.

”Ser du huset där?”, sa han.

Han menade det huset som sträckte sig högre än något annat. Det var egentligen inte så högt. Åtta, nio våningar bara. Men det var ändå högre och stoltare än något av de andra husen.

”Ja.”

”Såna som du och jag kommer aldrig ta oss dit.”

Jag ilsknade till.

”Tror du att jag ens vill det då!?”, fräste jag.

Arman slängde fimpen på marken och trampade på den. Han drog upp dragkedjan på jackan och satte händerna i fickorna.

”Ja.”

Det var det enda han sa innan han gick. Jag kände att jag plötsligt började tappa greppet om min sköld. Arman läste mig som en öppen bok. Jävla idiot.

Vissa dagar hade jag sämre dagar. Så är det ju för alla människor, naturligtvis. Vissa behåller det inom sig, visa låtsas inte om det, och sen har vi mig, som aldrig låter någon missa att jag har en dålig dag. Just den dagen, med Arman utanför skolan, var en sådan dag. Han gjorde det värre. Det är det jag intalar mig själv, men jag vet att det är lögn. Arman kastade en sanning mot mig som jag inte var kapabel till att fånga. Han väckte mig. När jag klampade in i klassrummet sökte jag med blicken över raderna med elever för att hitta Sacha. Han satt längst fram intill en vägg.

”Stäng dörren efter dig, Malek.”, sa Gabriel Ferm med ryggen vänd mot mig.

”Ja, exakt, du hörde mannen, stäng dörren!”, sa jag och slog till en klasskompis i huvudet.

Då vände sig Gabriel Ferm om lite och gav mig en blick. Han sa inget. Bara tittade. Sen vände han sig mot tavlan igen och fortsatte skriva. Dörren var stängd.

Lektionen var lång och jag var trött. Nej, okoncentrerad. Rastlös. Nej, trött. Jag var trött. Helt slut faktiskt. Min sköld var så tung. Men det var det ingen som förstod. Hade någon förstått hur tungt det var så hade de nog hållit tyst.

Gabriel Ferm berättade vad vi skulle göra, och jag klagade högljutt.

”Men lägg av nu, har du mensvärk, eller?”, sa en klasskompis till mig.

”Jo. Och det vi gör är värdelöst. Vem fan bryr sig?”

”Om du inte passar dig så är du mer än välkommen att lämna rummet.”, sa Gabriel Ferm med ett litet leende på läpparna.

”Får jag?”

”Jag kommer inte hindra dig.”

”Räknas inte det som skolk?”

”Självklart.”

”Så varför säger du att jag ska gå då?”

”Det gör jag inte. Men en intelligent kille som du borde väl kunna förstå att du själv måste ta ansvar för vad du gör.”

Då hatade jag ännu lite mer. För att han sa att jag var intelligent, men jag kunde inte ta emot det som något annat än ett hån. Det studsade tillbaka mot min sköld.

”Ska vi andra behöva lyssna på det här?” Det var Sacha. ”Kan inte ni två lösa era privata problem någon annanstans?”

”Men håll käften, horunge.”, sa jag, för att han visade att han minsann inte skulle låta någon sätta sig på honom.

”Håll käften själv. Du snackar så att man blir döv.”

”Sacha! Malek! Tysta, båda två! Eller så får ni fortsätta det där utanför.”

”Jävla horor.”, sa jag när jag reste mig upp och lämnade rummet.

För nu gled min sköld allt mer. Den var för tung. Eller så var jag för svag.

***

Nu undrar ni varför jag berättar det här. Vad hände just den dagen som var så speciellt? Ingenting egentligen. Det är just det. Den dagen var helt normal. Jag började ha sämre dagar allt oftare. Jag spottade på mina vänner, men de stod ut. Varför vet jag inte. Jag skulle inte ha stått ut. Jag är inte värd att stå ut för.

Så kom tillslut sista skoldagen. Vi alla skulle skiljas åt. Vi skulle börja om från noll igen. De flesta var finklädda på avslutningen. Jag hade på mig mina vanliga skor, jeans och t-shirt. Med en svart kavaj utanpå. Svart som i sorg? Aldrig. Jag var lycklig. Med ett självbelåtet leende på läpparna under hela ceremonin. Vid min sida stod både Arman och Sacha. Båda två hade nästan likadana kostymer. Den största skillnaden var att i en av fickorna på ett par byxor fanns ett cigarettpacket. I den andra ingenting. Sacha var, efter nästan tre år, fortfarande lite av ett mysterium för mig. Han var helt blank när han för första gången klev in i samma klassrum som jag och han var blank när han klev ut. Arman var mycket. Han var kaos. Det sa han själv också. Jag minns hur han brukade klaga på att han inte kunde tänka klart längre. Jag minns också att jag aldrig la ner mycket tid på att fråga om varför, så därför fick jag aldrig veta.

När vi kom ut ur kyrkan och klassen samlades såg jag Gabriel Ferm komma gående mot oss. En del klasskamrater ropade på honom så att det skulle kunna ta avsked. Varför inte bara ropa direkt? Hejdå, jävla as, nu sticker jag!

Plötsligt kom han fram till mig. Jag kunde inte låta bli att lägga märke till det självbelåtna leendet, likt mitt, som även satt på hans läppar. Vad hade han inte att vara belåten över? Det skulle jag nog aldrig få veta. Han räckte fram en hand mot mig. Jag tittade tomt. Sen ställde jag undan min sköld en kort stund för att kunna ta i hand. Jag visste att folk tittade på oss, men som vanligt brydde jag mig inte mycket om det.

”Det var det.”, sa Gabriel Ferm. ”Tack för i år.”

”Tack?”, sa jag frågande.

”Jag vet att du är lika rädd som jag är.”, fortsatte han. ”Jag vet hur såna som du fungerar. Tack för en god match. Väl spelat.”

”Detsamma.”, sa jag.

Han släppte min hand och vände sig om för att gå.

”Förresten!”, ropade jag. ”Är du kvar nästa år?”

”Självklart! Tror du att en sån som dig skulle kunna få mig att sluta? Å nej, mer behövs det nog.”

”Det var aldrig min avsikt.”

”Nej, jag vet. Din avsikt var att vinna.”

”Gjorde jag det?”

På det svarade inte Gabriel Ferm. Han vände sig bara om mot mig och gav mig den där blicken igen. Och det är så jag alltid ska minnas magister Gabriel Ferm.

Här borde jag egentligen sluta berätta. Mer hände inte den dagen. Jag, Sacha och Arman rökte varsin cigarett, sedan tog vi avsked som vanligt innan vi skiljdes åt för att gå hem. Vi träffades inte så mycket mer under gymnasietiden, när vi gick olika skolor alla tre. Vi hälsade om vi såg varandra ute, men mer var det inte. Varför fortsätter jag berätta? Är det inte slut nu? Nej. Flera år senare, när jag var vuxen och läste på universitet, så träffade jag - gissa vem? - Gabriel Ferm igen. Då berättade han för mig, det jag snart ska berätta för er. Först, minns ni hur jag inledde den här historien? ”När vi var barn skedde ett mord.” Precis. Jag och Gabriel Ferm satt ner i kafeterian på universitetet och drack kaffe tillsammans. Vi hann prata om allt möjligt. Han frågade hur det hade gått för mig.

”Vad ser det ut som?”, sa jag.

Då log han bara.

”Du var liten när vi träffades sist.”, sa han.

Jag rynkade på pannan.

”Du var bara ett barn.”, fortsatte han. ”Men du hade rätt. Det fanns en fråga jag inte kunde svara på. Jag hoppas att du kan göra det. Vem är du, Malek?”

”Jag är en rädd, liten betydelselös människa med en streckkod i pannan.”

”Där ser man.”

Sen satt vi tysta en stund.

”Hörde du förresten om vad som hände?”, sa Gabriel Ferm sedan till mig.

”Om vadå?”

”Med Benjamin.”

”Va?” Jag såg oförstående på honom. ”I klassen?”

”Hur många Benjamin känner du?"

”Vad hände?”

”Han tog livet av sig.”

Plötsligt fick jag en stor klump i halsen som jag inte kunde svälja ner. Jag blev rädd igen. Här kom Gabriel Ferm in i mitt liv och rev upp allting runtomkring mig, som jag i flera år byggt upp och staplat rätt.

”Det blev för jobbigt, allting.”

”Va... Vadå?”

”Skolan. Du vet precis hur han hade det, eller hur?”

Jag nickade sakta.

”Han orkade inte. Nä, tack för sällskapet, nu måste jag vidare. Vi ses kanske igen, Malek.”

Sen gick han. Och jag satt kvar. Jag är en vinnare. Jag stal uppmärksamheten. Ni vet att jag nämnde honom i början av den här historien. Men ni missade honom, precis som vi andra gjorde. Det skedde ett mord när vi var barn. Mitt framför våra ögon. En tortyr som pågick hela tiden. I mer än nio år. Alla var delaktiga, just för att de inte varit där. Vi visste om det. Hur kan man titta, men ingenting se? Mobbning är mord. Jag stal uppmärksamheten. Jag vann maktspelet. Jag är en vinnare, med svansen mellan benen.

■ 

24/7-13

Zarah Lundberg

Vem fan tror du att du är? Del 1

När vi var barn skedde ett mord. Vi hade ingen koppling till den döda, men det var spännande. Rykten spreds om vilka de var, offret och mördaren. I ett litet samhälle spred sig informationen som en löpeld. Vi hade livlig fantasi. En manusförfattare kanske skulle ha användning för alla våra historier. Det visade sig vara en kvinna som blivit knuffad ner för trapporna av sitt fyllo till man. Ingen psykopat, ingen seriemördare. Vi glömde snabbt bort det och något mer mord skedde inte så länge vi bodde kvar. Det var vad vi trodde. För varför skulle vi tro något annat? Men ändå skedde det mitt framför ögonen på oss, under flera år.

När vi var barn ville vi bli vuxna. Vi ville bli behandlade med respekt. Vi förstod att det var något man förtjänade, inte något man fick. När vi var barn var vi fria. Vi levde oberoende. Tillsammans i en sorts gemenskap. Men jag såg det inte. Jag ville bli stor. Det här förändrades aldrig. Jag vill inte gå tillbaka. För då visste jag inte vem jag var. Fast det är inte väsentligt. Jag är en av alla människor på jorden. Hej. Det är jag som berättar den här historien.

Jag förstår ändå att ni vill ha en presentation av någon form. Jag skulle med glädje presentera mig, men det går inte. Vem är jag? Vem är jag? Och vad gör jag här? Mitt namn är Malek. När jag var liten ville jag bli vuxen. Och när jag är vuxen, ja, nu vill jag bli vis. De säger att med ålder kommer visdom. Jag säger att med erfarenhet kommer kunskap och besitter man kunskap så begår man inte misstag, och när man inte begår misstag så gör man rätt. Jag tänker ta det här från början, men lyssna noga, för det kommer gå snabbt.

Ålder: Sex. Mamma lämnar pappa med mig och min syster då på ett år.

Ålder: Sju. Börjar första klass.

Ålder: Åtta. Lär sakta känna mina klasskamrater.

Ålder: Nio. Ännu mer klasskamrater att bekanta sig med.

Ålder: Tio. Vinner en stavningstävling. Dittills den största bedriften i mitt liv.

Ålder: Elva. Så fruktansvärt trött på att vara en fånge. Jag vill ut. Vill lämna skolan och mina kamrater. Begår mitt första brott när jag cyklar utan hjälm.

Ålder: Tolv. Ramlar med cykeln. Bar inte hjälm. Se, visdomen kom inte med åldern. Pappa blev vansinnig, sedan orolig, sedan arg.

Ålder: Tretton. Skolkar från skolan och umgås med mina två närmaste bekanta: Sacha och Arman.

Ålder: Fjorton. Har mer frånvaro än närvaro. Pappa blir arg.

Ålder: Femton. Vi sitter på gården, tittar på barnen och undrar om vi verkligen varit så små. Arman börjar röka. Men det rör inte mig.

Ålder: Sexton. Vi får en ny lärare i klassen och det är här historien börjar. När jag var sexton vårar gammal. Och jag var så liten. Men det visste jag inte då.

***

På vårterminen i nian kom den nya läraren till vårt klassrum. Jag, Arman och Sacha satt vid ett bord och pratade. Vi diskuterade ivrigt. Idag minns jag inte om vad, bara att det var viktigt, för vi märkte aldrig att han kom in, den nya läraren. Vi var de som pratade och pratade och pratade, när alla andra tystnat och läraren väntade på uppmärksamhet. Folk blängde på oss och vi märkte inget. Eller, det kanske vi visst gjorde, men vi fortsatte i ren brist på respekt.

Den nye läraren satt nu ner vid katedern och väntade. Första maktspelet. Vem skulle vinna? Vårt surr eller hans tystnad? När vi kände oss nöjda och trodde vi hade vunnit så slutade vi. Magistern vände sig slött om och tittade på klockan på väggen.

”Tio minuter.”, konstaterade han.

Han sa inget mer. Och vi brydde oss inte. Tio minuter, ja det var rätt hyfsat.

Han presenterade sig som Gabriel Ferm. Han hade jobbat i skolor i hela landet, från norr till söder. Han bröt inte på någon dialekt. Han pratade kliniskt rent. Vi andra kände oss smutsiga med vårt eget slangspråk. Fast det sa vi ju inte. Ingen sa det, men det var så det var. Fan vad jag hatade Gabriel Ferm, från första stund. Varför gjorde jag det då? Det återkommer jag till. Först tänker jag presentera min klass. Jag börjar med Sacha och Arman. De var mina vänner. Sacha hade gett upp för länge sen. Till och med innan jag. Han hade inga framtidsplaner. Om jag inte visste bättre så skulle jag trott att han inte heller hade drömmar. Arman var duktig, men pressen blev för stor. Han rökte minst ett paket cigaretter om dagen och sov inte på nätterna. I skolan åt han knappt och när man kom hem till honom stod det alltid lagad, ej ännu uppäten mat framme på soffbordet. Han var för rastlös, sa han. Han kunde inte sitta stilla. Han ville ut. Ut på vägarna, och se allt han inte sett ännu. Träffa alla människor han ännu inte mött. Ändå satt vi där på gården, alla tre, och jag minns hur jag tänkte: ”Här sitter vi ändå. Tre rastlösa själar. Vi kan gå hur långt som helst. Vi kan göra vad vi vill. Världen ligger som ett blankt papper framför oss.”

”Äh, det är kallt. Jag fryser arslet av mig.”, sa Arman sedan och gick.

I min klass går bara tjugo elever. Det är vi tre, tjejgänget, killgänget, det blandade gänget, mobbade Benjamin, de båda Hannorna och Jenny. Ingen tyckte om oss särskilt mycket. Inga kamrater och inga undervisande lärare. Inga assistenter, övriga elever, rektorer eller annan personal. Det var för att vi aldrig kröp ut ur våra skal. Fega var vi. Vi gick där med sköldarna uppe men med svansen mellan benen. Ingen såg hur rädda vi var. För alla var likadana. Vi gick där i korridorerna, allihopa med streckkoder i pannan. Alla var likadana. Vi var rädda. Våra skal var det enda vi hade att luta oss mot. Och förutom bördorna alla bar på sina axlar så var det också de där tunga sköldarna. Man fick så ont av att bära dem. De var tunga. Och där gick jag, Malek Som-ingen-minns-efternamnet-på, och ville, men vågade inte komma fram. Jag ville prata med människor, fråga saker och få veta. Jag var nyfiken, såklart jag var. Jag är människa och människor är nyfikna. Till en viss grad. Saken är den att jag alltid har drömt om att bli professor. De flesta skrattar, det är okej om ni också gör det. Det var därför jag hatade Gabriel Ferm redan från början. För han var allt det som jag aldrig skulle bli. Bara för att jag var rädd. Gabriel Ferm hade brutit mönstret. Han hade suttit där, tyst, blickat oavvänt på oss och konstaterat att det tog tio minuter för oss att förstå att nu hade någon brutit mönstret. Nu var det någon som sagt ifrån. Genom att vara tyst. Det var ingen som skrek på oss. Det var ingen som slet sitt hår, ropade och suckade och pekade mot dörren. Man kunde höra sköldar falla mot golvet.

***

På alla lektioner med Gabriel Ferm anlände jag några minuter sent. Slet upp dörren, stängde inte, hälsade högljutt på mina vänner, gled ner på min plats. Jag pratade med Sacha och Arman. Arman, som trummade med fingrarna mot stolen och stirrade ut genom fönstret. Sacha, som låg hopsjunken över bänken och vägrade lyssna, men ändå svarade han, artig som han var. På alla lektioner med Gabriel Ferm visade jag hur hårt jag kunde hålla min sköld. Det blev ett maktspel.

”Fem minuter.”, konstaterade han och såg på klockan.

Och jag pratade ännu mer. Jag förstörde en hel del undervisningstid för mina kamrater den terminen. Jag är medveten om det, jag är inte dum i huvudet. Jag är intelligent. Så många timmar som gick till spillo den terminen. De andra försökte. Gabriel Ferm gav aldrig upp. Han skötte allting snyggt. Därför hatade jag mer. Hans undervisning skulle ha varit felfri, om inte jag var där. Jag förstörde för alla. Men jag kände ingen skuld. Mitt känsloliv var lika kallt som vädret i januari. När jag pratade bad han mig vänligt vara tyst eller lämna klassrummet. Det gjorde han varje gång. Vänligt, lugnt. Som om jag inte förtjänade att han röt åt mig. Och ärligt talat så skulle det känts lättare om han skrikit åt mig och skickat ut mig direkt. Men det gjorde han aldrig.

”Malek, nu måste jag be dig vara tyst. Dina klasskamrater behöver arbetsro.”

”Ser det ut som om jag bryr mig?”

Där! Där gjorde jag det igen. Jag satte mig över alla andra. Jag satte ”mina klasskamrater” i en klunga. Jag placerade till och med Arman och Sacha där. Sen pissade jag på dem.

”Vem fan orkar?”

Japp. De orkade. Fan, varje dag, trots allt runtomkring, så orkade de. Det gjorde inte jag. Men värst av allt, jag hade slutat försöka. Allt som spelade någon roll var hur mycket jag kunde störa Gabriel Ferm. Hur mycket som behövdes för att han skulle se min sköld som jag höll så högt uppe.

Det hände att jag kom hem efter fyra på vardagarna och då hade pappa precis kommit hem. Jina, min syster, var redan hemma. Hon var inne på sitt rum med kompisar. Dörren var stängd. Det var bra, för stängda dörrar betydde att någon skulle hållas utanför. Den här gången var det Jina, som var innanför, som skulle hållas utanför.

”Malek... jag fick ett samtal från en Gabriel Ferm idag.”

”Jaha.”

”Vill du... Sätt dig ner. Vill du... berätta något som har hänt? Sätt dig ner! Annars berättar jag vad han sa.”

”Det tänker du väl ändå göra?”

”Ja. Lyssna, Malek, sätt dig ner! Han berättade att du struntat i skolarbete. Är det sant?”

”Jag skiter i honom.”

”Ja, men det var inte frågan.”

”Och?”

”Fattar du inte att du aldrig kan bli något om du inte sköter skolan? Tror du att du kan bli professor om du fortsätter såhär?!”

Efter det ställde jag mig i position bakom min sköld igen och stirrade på min far. Plötsligt kändes det som tjockt i halsen och det liksom brände bakom ögonlocken.

”Bryr mig inte. Han kan slicka kuk, hälsa honom det.”

Sen gick jag in på mitt rum, stängde igen dörren och tyckte återigen att jag hade vunnit. Skölden ställde jag ifrån mig vid dörren. När den stod där så glömde jag den inte när jag gick ut. Ni undrar nog varför jag berättar det här? Det här var en dag som alla andra hemma hos mig. Det hände ingenting ovanligt. Jag satt vid mitt skrivbord och läste en bok jag lånat några dagar innan. Den handlade om första världskriget. Ingenting som stod där var nytt för mig. Jag kunde nog det mesta om världskrigen. Medan jag satt där kom Jina in i mitt rum, utan att knacka. När hon smällde upp dörren svajade skölden till, men den stod kvar.

”Vad gör du, Malek?”

”Inget.”, sa jag stelt och stängde igen boken med handen emellan. ”Vad vill du?”

”Läser du igen? Tråkigt! Du är så töntig, gör du någonsin annat? Var brukar du och Arman och Sacha göra när ni träffas till exempel? Läser ni då också, eller?”

”Nej, det gör vi inte.”

”Förstår det. Vet de om att du är såhär töntig? Tror inte det, eller hur?”

”Kan du gå?”

”Javisst! Jag förstår att du vill vara ifred med dina kungar och riddare och kanoner.”

”Fel århundrade, syrran.”

När hon smällde igen dörren föll skölden till golvet med en duns.

>>> Del 2

Livet på sex dagar - Sjätte dagen

Efter ännu en sömnlös natt steg Andy upp för att gå till skolan. Han åkte som vanligt med Patrick. Allting var som vanligt den här måndagsmorgonen också. Precis som vilken måndag som helst. Förutom att det var den sjätte dagen. Den sjätte dagen av livet.

Andy såg det direkt. Så fort han kom in i korridoren. Tjejen han var kär i stod och höll om någon annan. Det han kände då var ett hugg. Ett hugg i hjärtat kanske. Ett hugg med en jävla brödkniv eller ett jävla svärd. Han knuffade in de båda i väggen, skrek att hon var en hora. Det här var ingen historia om kärlek. Det var en historia om lojalitet. Han knuffade undan åskådarna som var i hans väg. Han brydde sig inte om de som ropade efter honom, ropade att han var ett jävla as.

- Jävla horor! skrek han åt dem.

För han kunde inte erkänna att han kände saker. Han kände sorg och sånt där. Sånt där som man kände.

- Fattar du ingenting, eller? Jag har aldrig brytt mig om dig. Du är inte bra nog åt mig, sa Rani och log hånfullt.

Andy slog näven igenom två fönsterrutor, som om de inte fanns. Sedan lämnade han skolbyggnaden. Han visste att detta snart skulle ha spridit sig. Alla skulle veta, inte minst hans egen far. Och då skulle de leta efter honom.

Andy hade aldrig i sitt sjuttonåriga liv varit med om en sådan lång måndag. Han vågade inte gå till skolan och han vågade inte gå hem. Han höll till i skogen vid en sjö som han och Patrick brukade besöka när han var barn. Där stannade han i flera timmar, ensam med sin ångest och skuld. Han tänkte på det han gjort mot sin vän och hatade sig själv. Hur skulle han någonsin kunna leva med det han gjort? Det ville han inte ens ta reda på. 

Han satt där, kylig, trött och utsvulten, när Patrick kom dit. Han hade vetat väldigt snabbt var han skulle leta. När han såg sin son sitta där gick han genast fram till honom och gav honom en kram. Andy ställde sig upp och kramade tillbaka. Det var första gången på allt för många år.

- Det är inte så bra idag, mumlade Andy.

- Jag vet.

Patrick lade armen om honom och sa åt honom att följa med. Sedan gick de till bilen och satt där en stund i värmen. Patrick hade köpt lite varm färdigmat åt honom och Andy var riktigt tacksam. Under tiden han åt hämtade Patrick förstahjälpen-lådan han förvarade i bilen. Andy hade försökt dölja händerna så mycket han kunde i tröjan, men hans pappa hade tydligen sett ändå.

- Åh, din lilla idiot, suckade han när Andy räckte fram vänsterarmen. Det här måste göra jätteont.

- Det är inte så farligt längre.

Patrick blötte en stor bit papper med någonting som luktade starkt, sedan tvättade han såren på Andys armar.

- Aj...!

- Det kommer svida lite en stund.

När han var klar virade han ett bandage runt Andys båda armar.

- Tack...

Patrick svarade inte. Istället tog han av sig jackan och lade den över sin son.

- Så att du inte fryser så mycket, mumlade han.

- Tack...

De sa ingenting på en stund, men till slut bröt Patrick tystnaden.

- Vill du berätta något nu då?

- Inte än. Jag är inte klar än. Det är saker jag måste göra först.

- Okej. Men en sak bara...

- Vad?

- Var försiktig, hamna inte i trubbel.

- Nej, inte mer nu.

***

På kvällen for Andy ut. Den här gången hade han sin pappas tillåtelse. Den här gången for han in till stan, till sjukhuset. Han frågade efter Brian Nahuel i receptionen och blev visad vägen till rätt rum. Andy stod utanför i flera minuter innan han vågade gå in. Och där låg Brian. Kopplad till några olika maskiner och apparater. Medveten och vid liv.

- Brian? Får jag komma in?

Han såg på honom med trötta ögon.

- Dum jävla fråga... Du är ju redan inne...

Andy stängde försiktigt dörren bakom sig. Först då lade han märke till sängen bredvid. Där låg en liten mager sovande människa med mörkbrunt kort lockigt hår. Sängarna var dragna märkbart närmare varandra och Brian höll personen i handen.

- Det var Jonathan som öppnade dörren. Men jag hann dit. Jag tog kulan.

Brian blickade ner på sin axel. Det var uppenbart att det var platsen han blivit träffad. Andy fick en stor klump i halsen.

- Hur mår han?

- Han vägrar åka hem. Det är därför han är här. Men han är i chock.

- Och hur mår du?

- Som vanligt, men med en skottskada i armen.

- Alltså, brorsan, jag är ledsen. Förlåt mig.

Brian vände blicken mot taket istället. Han visste precis vilken roll Andy hade spelat dagen innan. Det hade han fått berättat för sig.

- Hade något hänt min bror så hade jag aldrig förlåtit mig själv. Inte dig heller. Inte någon. Men han mår bra och då mår jag bra. För jag ska hålla mitt löfte till honom.

Brian tittade ömt på sin bror.

- Vi ska aldrig dö.

***

Patrick skulle alltid minnas dessa sex dagar. Han skulle alltid minnas hur han stod vid sidan av och observerade. Hur han såg sin son växa och utvecklas. Ibland hatade han honom för sakerna han gjorde, men lika ofta var han så väldigt stolt över sin son. Bara några veckor efter det som hände kom Andy till honom och bad om att få byta skola. Patrick blev inte förvånad den här gången heller. Han hade inte blivit förvånad när Andy berättade om allt som hänt och han blev det inte nu heller. I skolan visade de honom ingen som helst respekt längre. Han fick stå ut med att få skällsord ropade efter sig så fort han gick igenom en korridor. Han mådde väldigt dåligt på grund av detta, men det visade han ju såklart aldrig för någon. I skolan gick han med sköldarna uppe. Efter några veckor orkade han inte längre. Han väckte Patrick en natt och bad om att få prata. Det var då han berättade att han inte ville gå till skolan något mer. Tids nog fick han byta. Han mådde mycket bättre. Brian och Jarrod träffade han fortfarande, men bara på kvällar och helger. Daniel kom inte tillbaka till skolan. Varken Andy, Brian eller Jarrod hade någon aning om vad som hänt. Patrick hade i egenskap av Daniels lärare fått veta, men han tyckte det var bäst för alla om han höll det för sig själv. Det var en helt annan historia. Det var ingen historia om lojalitet, för det var ju i slutändan det som det här handlade om. Och de skulle aldrig glömma Brians ord.

”Man måste vara lojal.”

■
Zarah Lundberg

7/4 - 2013 

Livet på sex dagar - Femte dagen

Och till slut satt han där. Den femte dagen. I en stulen BMW. Han satt utanför sin kompis hus. Föräldrarnas bil var borta. Det var söndag. Brödernas cyklar stod på uppfarten. De var hemma. Föräldrarna jobbade. Andy satt där med sin ångest. En jävla sten i magen. En röst som viskade i hans öra. Hur fan kunde du göra så här? Hur fan kunde du? Din idiot. Jävla idiot. Vad hade han trott? Att han agerade som ett helgon? Jävla skit. Synder skulle betalas, de skulle betalas med blod. Och han skulle hjälpa till. Han skulle leda offret till snaran. Han skulle ladda pistolen. Och allt för ingenting. För det var ingenting. Inte från början.

Det var ungefär då han bestämde sig för att fly medan han fortfarande hade chansen. Han kastade sig ut ur bilen, sprang, sprang, låtsades att han inte hörde pistolskott. Låtsades att han inte låtsades. Han sprang hela vägen in till centrum igen. Därifrån sprang han hemåt. När han var hemma kunde ingenting nå honom.

...

Livet på sex dagar - Fjärde dagen

Andy var rädd. Rent av livrädd. Alla lyckokänslor han haft när han var med Rani var helt borta. Han gick hela fredagskvällen med en stor klump i magen. Samma sak hela lördagen. Han var inte rädd för sitt eget liv. Han var rädd för Patricks, och Jarrods och Ranis. De han tyckte om. Han ville berätta för någon men han kom sig aldrig för att göra det. Han var för rädd. Han hade ett utmärkt tillfälle på lördag kväll när han och Patrick satt och såg på teve tillsammans bara de två. Men det gjorde han inte. Han behöll allting för sig själv. När klockan närmade sig halv fyra på morgonen och Andy inte kunnat somna än gick han upp och kräktes. Patrick hörde honom och gick in i badrummet där han satt på golvet

- Vad gör du? Mår du inte bra?

- Vet inte, viskade Andy. Jag vet inte.

Patrick tog tag under armen på honom och tillsammans gick de in till köket. Han hällde upp ett glas vatten och gav det till sin son.

- Är du sjuk? frågade han efter en stunds tystnad.

Men han visste svaret. Han visste att Andy skulle svara nej.

- Nej.

- Vill du berätta något?

- Nej.

- Okej. Ska du fortsätta sova?

- Jag kan inte sova.

Patrick suckade.

- Sätt dig ner då, sa han och drog ut en stol vid köksbordet.

- Varför?

- Om du inte kan sova så kan vi väl prata istället.

...

Livet på sex dagar - Tredje dagen

På den tredje dagen blev Andy utpressad. Kompisen till killen som blivit misshandlad sökte upp honom i centrum på eftermiddagen när han precis lämnat Rani en bit ifrån hennes hem. De hade varit ute några timmar efter skolan på samma ställe som dagen innan. De hade mest pratat, och Andy hade också blivit kysst av henne. Nu i efterhand såg han glad ut, rent av ganska lycklig. Det var just detta som skulle användas emot honom bara några minuter senare.

Andy kände inte igen någon av de två killarna som trängde in honom i ett hörn på baksidan av en liten byggnad. Han visste vilken byggnad det var. Han och Patrick brukade besöka den butiken när han var liten. De sålde ytterkläder. Regnjackor och stövlar och sådant som han ville ha då, bara för att hans pappa sa att han skulle behöva det.

- Lyssna noga nu. Du ska hjälpa oss att sätta dit Brian Nahuel på söndag. Om två dagar alltså. Du ska stjäla en bil och köra oss hem till honom. Sedan ska du vänta utanför tills vi kommer tillbaka. Och du ska inte fråga någonting under tiden. Då undrar du säkert vad du vinner på det. När du gjort detta så kommer du få tillåtelse att träffa min syster hur mycket du vill.

Det var alltså Ranis äldre bror som talade. Och han hade en pistol fullt synligt i handen. Andy var stum av förvåning och chock.

- Och om du inte gör det så kommer det gå jävligt dåligt för någon du tycker om.

Sedan blev han lämnad där, fortfarande helt i chock. Han vaknade till först när någon ropade hans namn.

- Benzy! Andy Benzer!

Ut kom en äldre dam. Kvinnan som ägde butiken. Hon skrattade och log med hela ansiktet när hon såg honom. Andy vågade sig på ett igenkännande leende han också.

- Vad stor du har blivit! Gammal, alltså. Liten är du fortfarande.

Och så fick han en kram och han önskade att han aldrig skulle behöva släppa taget.

...