Vem fan tror du att du är? Del 1

När vi var barn skedde ett mord. Vi hade ingen koppling till den döda, men det var spännande. Rykten spreds om vilka de var, offret och mördaren. I ett litet samhälle spred sig informationen som en löpeld. Vi hade livlig fantasi. En manusförfattare kanske skulle ha användning för alla våra historier. Det visade sig vara en kvinna som blivit knuffad ner för trapporna av sitt fyllo till man. Ingen psykopat, ingen seriemördare. Vi glömde snabbt bort det och något mer mord skedde inte så länge vi bodde kvar. Det var vad vi trodde. För varför skulle vi tro något annat? Men ändå skedde det mitt framför ögonen på oss, under flera år.

När vi var barn ville vi bli vuxna. Vi ville bli behandlade med respekt. Vi förstod att det var något man förtjänade, inte något man fick. När vi var barn var vi fria. Vi levde oberoende. Tillsammans i en sorts gemenskap. Men jag såg det inte. Jag ville bli stor. Det här förändrades aldrig. Jag vill inte gå tillbaka. För då visste jag inte vem jag var. Fast det är inte väsentligt. Jag är en av alla människor på jorden. Hej. Det är jag som berättar den här historien.

Jag förstår ändå att ni vill ha en presentation av någon form. Jag skulle med glädje presentera mig, men det går inte. Vem är jag? Vem är jag? Och vad gör jag här? Mitt namn är Malek. När jag var liten ville jag bli vuxen. Och när jag är vuxen, ja, nu vill jag bli vis. De säger att med ålder kommer visdom. Jag säger att med erfarenhet kommer kunskap och besitter man kunskap så begår man inte misstag, och när man inte begår misstag så gör man rätt. Jag tänker ta det här från början, men lyssna noga, för det kommer gå snabbt.

Ålder: Sex. Mamma lämnar pappa med mig och min syster då på ett år.

Ålder: Sju. Börjar första klass.

Ålder: Åtta. Lär sakta känna mina klasskamrater.

Ålder: Nio. Ännu mer klasskamrater att bekanta sig med.

Ålder: Tio. Vinner en stavningstävling. Dittills den största bedriften i mitt liv.

Ålder: Elva. Så fruktansvärt trött på att vara en fånge. Jag vill ut. Vill lämna skolan och mina kamrater. Begår mitt första brott när jag cyklar utan hjälm.

Ålder: Tolv. Ramlar med cykeln. Bar inte hjälm. Se, visdomen kom inte med åldern. Pappa blev vansinnig, sedan orolig, sedan arg.

Ålder: Tretton. Skolkar från skolan och umgås med mina två närmaste bekanta: Sacha och Arman.

Ålder: Fjorton. Har mer frånvaro än närvaro. Pappa blir arg.

Ålder: Femton. Vi sitter på gården, tittar på barnen och undrar om vi verkligen varit så små. Arman börjar röka. Men det rör inte mig.

Ålder: Sexton. Vi får en ny lärare i klassen och det är här historien börjar. När jag var sexton vårar gammal. Och jag var så liten. Men det visste jag inte då.

***

På vårterminen i nian kom den nya läraren till vårt klassrum. Jag, Arman och Sacha satt vid ett bord och pratade. Vi diskuterade ivrigt. Idag minns jag inte om vad, bara att det var viktigt, för vi märkte aldrig att han kom in, den nya läraren. Vi var de som pratade och pratade och pratade, när alla andra tystnat och läraren väntade på uppmärksamhet. Folk blängde på oss och vi märkte inget. Eller, det kanske vi visst gjorde, men vi fortsatte i ren brist på respekt.

Den nye läraren satt nu ner vid katedern och väntade. Första maktspelet. Vem skulle vinna? Vårt surr eller hans tystnad? När vi kände oss nöjda och trodde vi hade vunnit så slutade vi. Magistern vände sig slött om och tittade på klockan på väggen.

”Tio minuter.”, konstaterade han.

Han sa inget mer. Och vi brydde oss inte. Tio minuter, ja det var rätt hyfsat.

Han presenterade sig som Gabriel Ferm. Han hade jobbat i skolor i hela landet, från norr till söder. Han bröt inte på någon dialekt. Han pratade kliniskt rent. Vi andra kände oss smutsiga med vårt eget slangspråk. Fast det sa vi ju inte. Ingen sa det, men det var så det var. Fan vad jag hatade Gabriel Ferm, från första stund. Varför gjorde jag det då? Det återkommer jag till. Först tänker jag presentera min klass. Jag börjar med Sacha och Arman. De var mina vänner. Sacha hade gett upp för länge sen. Till och med innan jag. Han hade inga framtidsplaner. Om jag inte visste bättre så skulle jag trott att han inte heller hade drömmar. Arman var duktig, men pressen blev för stor. Han rökte minst ett paket cigaretter om dagen och sov inte på nätterna. I skolan åt han knappt och när man kom hem till honom stod det alltid lagad, ej ännu uppäten mat framme på soffbordet. Han var för rastlös, sa han. Han kunde inte sitta stilla. Han ville ut. Ut på vägarna, och se allt han inte sett ännu. Träffa alla människor han ännu inte mött. Ändå satt vi där på gården, alla tre, och jag minns hur jag tänkte: ”Här sitter vi ändå. Tre rastlösa själar. Vi kan gå hur långt som helst. Vi kan göra vad vi vill. Världen ligger som ett blankt papper framför oss.”

”Äh, det är kallt. Jag fryser arslet av mig.”, sa Arman sedan och gick.

I min klass går bara tjugo elever. Det är vi tre, tjejgänget, killgänget, det blandade gänget, mobbade Benjamin, de båda Hannorna och Jenny. Ingen tyckte om oss särskilt mycket. Inga kamrater och inga undervisande lärare. Inga assistenter, övriga elever, rektorer eller annan personal. Det var för att vi aldrig kröp ut ur våra skal. Fega var vi. Vi gick där med sköldarna uppe men med svansen mellan benen. Ingen såg hur rädda vi var. För alla var likadana. Vi gick där i korridorerna, allihopa med streckkoder i pannan. Alla var likadana. Vi var rädda. Våra skal var det enda vi hade att luta oss mot. Och förutom bördorna alla bar på sina axlar så var det också de där tunga sköldarna. Man fick så ont av att bära dem. De var tunga. Och där gick jag, Malek Som-ingen-minns-efternamnet-på, och ville, men vågade inte komma fram. Jag ville prata med människor, fråga saker och få veta. Jag var nyfiken, såklart jag var. Jag är människa och människor är nyfikna. Till en viss grad. Saken är den att jag alltid har drömt om att bli professor. De flesta skrattar, det är okej om ni också gör det. Det var därför jag hatade Gabriel Ferm redan från början. För han var allt det som jag aldrig skulle bli. Bara för att jag var rädd. Gabriel Ferm hade brutit mönstret. Han hade suttit där, tyst, blickat oavvänt på oss och konstaterat att det tog tio minuter för oss att förstå att nu hade någon brutit mönstret. Nu var det någon som sagt ifrån. Genom att vara tyst. Det var ingen som skrek på oss. Det var ingen som slet sitt hår, ropade och suckade och pekade mot dörren. Man kunde höra sköldar falla mot golvet.

***

På alla lektioner med Gabriel Ferm anlände jag några minuter sent. Slet upp dörren, stängde inte, hälsade högljutt på mina vänner, gled ner på min plats. Jag pratade med Sacha och Arman. Arman, som trummade med fingrarna mot stolen och stirrade ut genom fönstret. Sacha, som låg hopsjunken över bänken och vägrade lyssna, men ändå svarade han, artig som han var. På alla lektioner med Gabriel Ferm visade jag hur hårt jag kunde hålla min sköld. Det blev ett maktspel.

”Fem minuter.”, konstaterade han och såg på klockan.

Och jag pratade ännu mer. Jag förstörde en hel del undervisningstid för mina kamrater den terminen. Jag är medveten om det, jag är inte dum i huvudet. Jag är intelligent. Så många timmar som gick till spillo den terminen. De andra försökte. Gabriel Ferm gav aldrig upp. Han skötte allting snyggt. Därför hatade jag mer. Hans undervisning skulle ha varit felfri, om inte jag var där. Jag förstörde för alla. Men jag kände ingen skuld. Mitt känsloliv var lika kallt som vädret i januari. När jag pratade bad han mig vänligt vara tyst eller lämna klassrummet. Det gjorde han varje gång. Vänligt, lugnt. Som om jag inte förtjänade att han röt åt mig. Och ärligt talat så skulle det känts lättare om han skrikit åt mig och skickat ut mig direkt. Men det gjorde han aldrig.

”Malek, nu måste jag be dig vara tyst. Dina klasskamrater behöver arbetsro.”

”Ser det ut som om jag bryr mig?”

Där! Där gjorde jag det igen. Jag satte mig över alla andra. Jag satte ”mina klasskamrater” i en klunga. Jag placerade till och med Arman och Sacha där. Sen pissade jag på dem.

”Vem fan orkar?”

Japp. De orkade. Fan, varje dag, trots allt runtomkring, så orkade de. Det gjorde inte jag. Men värst av allt, jag hade slutat försöka. Allt som spelade någon roll var hur mycket jag kunde störa Gabriel Ferm. Hur mycket som behövdes för att han skulle se min sköld som jag höll så högt uppe.

Det hände att jag kom hem efter fyra på vardagarna och då hade pappa precis kommit hem. Jina, min syster, var redan hemma. Hon var inne på sitt rum med kompisar. Dörren var stängd. Det var bra, för stängda dörrar betydde att någon skulle hållas utanför. Den här gången var det Jina, som var innanför, som skulle hållas utanför.

”Malek... jag fick ett samtal från en Gabriel Ferm idag.”

”Jaha.”

”Vill du... Sätt dig ner. Vill du... berätta något som har hänt? Sätt dig ner! Annars berättar jag vad han sa.”

”Det tänker du väl ändå göra?”

”Ja. Lyssna, Malek, sätt dig ner! Han berättade att du struntat i skolarbete. Är det sant?”

”Jag skiter i honom.”

”Ja, men det var inte frågan.”

”Och?”

”Fattar du inte att du aldrig kan bli något om du inte sköter skolan? Tror du att du kan bli professor om du fortsätter såhär?!”

Efter det ställde jag mig i position bakom min sköld igen och stirrade på min far. Plötsligt kändes det som tjockt i halsen och det liksom brände bakom ögonlocken.

”Bryr mig inte. Han kan slicka kuk, hälsa honom det.”

Sen gick jag in på mitt rum, stängde igen dörren och tyckte återigen att jag hade vunnit. Skölden ställde jag ifrån mig vid dörren. När den stod där så glömde jag den inte när jag gick ut. Ni undrar nog varför jag berättar det här? Det här var en dag som alla andra hemma hos mig. Det hände ingenting ovanligt. Jag satt vid mitt skrivbord och läste en bok jag lånat några dagar innan. Den handlade om första världskriget. Ingenting som stod där var nytt för mig. Jag kunde nog det mesta om världskrigen. Medan jag satt där kom Jina in i mitt rum, utan att knacka. När hon smällde upp dörren svajade skölden till, men den stod kvar.

”Vad gör du, Malek?”

”Inget.”, sa jag stelt och stängde igen boken med handen emellan. ”Vad vill du?”

”Läser du igen? Tråkigt! Du är så töntig, gör du någonsin annat? Var brukar du och Arman och Sacha göra när ni träffas till exempel? Läser ni då också, eller?”

”Nej, det gör vi inte.”

”Förstår det. Vet de om att du är såhär töntig? Tror inte det, eller hur?”

”Kan du gå?”

”Javisst! Jag förstår att du vill vara ifred med dina kungar och riddare och kanoner.”

”Fel århundrade, syrran.”

När hon smällde igen dörren föll skölden till golvet med en duns.

>>> Del 2