Livet på sex dagar - Sjätte dagen

Efter ännu en sömnlös natt steg Andy upp för att gå till skolan. Han åkte som vanligt med Patrick. Allting var som vanligt den här måndagsmorgonen också. Precis som vilken måndag som helst. Förutom att det var den sjätte dagen. Den sjätte dagen av livet.

Andy såg det direkt. Så fort han kom in i korridoren. Tjejen han var kär i stod och höll om någon annan. Det han kände då var ett hugg. Ett hugg i hjärtat kanske. Ett hugg med en jävla brödkniv eller ett jävla svärd. Han knuffade in de båda i väggen, skrek att hon var en hora. Det här var ingen historia om kärlek. Det var en historia om lojalitet. Han knuffade undan åskådarna som var i hans väg. Han brydde sig inte om de som ropade efter honom, ropade att han var ett jävla as.

- Jävla horor! skrek han åt dem.

För han kunde inte erkänna att han kände saker. Han kände sorg och sånt där. Sånt där som man kände.

- Fattar du ingenting, eller? Jag har aldrig brytt mig om dig. Du är inte bra nog åt mig, sa Rani och log hånfullt.

Andy slog näven igenom två fönsterrutor, som om de inte fanns. Sedan lämnade han skolbyggnaden. Han visste att detta snart skulle ha spridit sig. Alla skulle veta, inte minst hans egen far. Och då skulle de leta efter honom.

Andy hade aldrig i sitt sjuttonåriga liv varit med om en sådan lång måndag. Han vågade inte gå till skolan och han vågade inte gå hem. Han höll till i skogen vid en sjö som han och Patrick brukade besöka när han var barn. Där stannade han i flera timmar, ensam med sin ångest och skuld. Han tänkte på det han gjort mot sin vän och hatade sig själv. Hur skulle han någonsin kunna leva med det han gjort? Det ville han inte ens ta reda på. 

Han satt där, kylig, trött och utsvulten, när Patrick kom dit. Han hade vetat väldigt snabbt var han skulle leta. När han såg sin son sitta där gick han genast fram till honom och gav honom en kram. Andy ställde sig upp och kramade tillbaka. Det var första gången på allt för många år.

- Det är inte så bra idag, mumlade Andy.

- Jag vet.

Patrick lade armen om honom och sa åt honom att följa med. Sedan gick de till bilen och satt där en stund i värmen. Patrick hade köpt lite varm färdigmat åt honom och Andy var riktigt tacksam. Under tiden han åt hämtade Patrick förstahjälpen-lådan han förvarade i bilen. Andy hade försökt dölja händerna så mycket han kunde i tröjan, men hans pappa hade tydligen sett ändå.

- Åh, din lilla idiot, suckade han när Andy räckte fram vänsterarmen. Det här måste göra jätteont.

- Det är inte så farligt längre.

Patrick blötte en stor bit papper med någonting som luktade starkt, sedan tvättade han såren på Andys armar.

- Aj...!

- Det kommer svida lite en stund.

När han var klar virade han ett bandage runt Andys båda armar.

- Tack...

Patrick svarade inte. Istället tog han av sig jackan och lade den över sin son.

- Så att du inte fryser så mycket, mumlade han.

- Tack...

De sa ingenting på en stund, men till slut bröt Patrick tystnaden.

- Vill du berätta något nu då?

- Inte än. Jag är inte klar än. Det är saker jag måste göra först.

- Okej. Men en sak bara...

- Vad?

- Var försiktig, hamna inte i trubbel.

- Nej, inte mer nu.

***

På kvällen for Andy ut. Den här gången hade han sin pappas tillåtelse. Den här gången for han in till stan, till sjukhuset. Han frågade efter Brian Nahuel i receptionen och blev visad vägen till rätt rum. Andy stod utanför i flera minuter innan han vågade gå in. Och där låg Brian. Kopplad till några olika maskiner och apparater. Medveten och vid liv.

- Brian? Får jag komma in?

Han såg på honom med trötta ögon.

- Dum jävla fråga... Du är ju redan inne...

Andy stängde försiktigt dörren bakom sig. Först då lade han märke till sängen bredvid. Där låg en liten mager sovande människa med mörkbrunt kort lockigt hår. Sängarna var dragna märkbart närmare varandra och Brian höll personen i handen.

- Det var Jonathan som öppnade dörren. Men jag hann dit. Jag tog kulan.

Brian blickade ner på sin axel. Det var uppenbart att det var platsen han blivit träffad. Andy fick en stor klump i halsen.

- Hur mår han?

- Han vägrar åka hem. Det är därför han är här. Men han är i chock.

- Och hur mår du?

- Som vanligt, men med en skottskada i armen.

- Alltså, brorsan, jag är ledsen. Förlåt mig.

Brian vände blicken mot taket istället. Han visste precis vilken roll Andy hade spelat dagen innan. Det hade han fått berättat för sig.

- Hade något hänt min bror så hade jag aldrig förlåtit mig själv. Inte dig heller. Inte någon. Men han mår bra och då mår jag bra. För jag ska hålla mitt löfte till honom.

Brian tittade ömt på sin bror.

- Vi ska aldrig dö.

***

Patrick skulle alltid minnas dessa sex dagar. Han skulle alltid minnas hur han stod vid sidan av och observerade. Hur han såg sin son växa och utvecklas. Ibland hatade han honom för sakerna han gjorde, men lika ofta var han så väldigt stolt över sin son. Bara några veckor efter det som hände kom Andy till honom och bad om att få byta skola. Patrick blev inte förvånad den här gången heller. Han hade inte blivit förvånad när Andy berättade om allt som hänt och han blev det inte nu heller. I skolan visade de honom ingen som helst respekt längre. Han fick stå ut med att få skällsord ropade efter sig så fort han gick igenom en korridor. Han mådde väldigt dåligt på grund av detta, men det visade han ju såklart aldrig för någon. I skolan gick han med sköldarna uppe. Efter några veckor orkade han inte längre. Han väckte Patrick en natt och bad om att få prata. Det var då han berättade att han inte ville gå till skolan något mer. Tids nog fick han byta. Han mådde mycket bättre. Brian och Jarrod träffade han fortfarande, men bara på kvällar och helger. Daniel kom inte tillbaka till skolan. Varken Andy, Brian eller Jarrod hade någon aning om vad som hänt. Patrick hade i egenskap av Daniels lärare fått veta, men han tyckte det var bäst för alla om han höll det för sig själv. Det var en helt annan historia. Det var ingen historia om lojalitet, för det var ju i slutändan det som det här handlade om. Och de skulle aldrig glömma Brians ord.

”Man måste vara lojal.”

■
Zarah Lundberg

7/4 - 2013