Vem fan tror du att du är? Del 2

((Läs Del 1 här)))

På rasterna satt jag, Arman och Sacha inne, precis som alla andra. Jag satt på skåpen där man inte fick sitta, och nu såhär i efterhand undrar jag såklart vad som var fel på stolarna och bänkarna. Inget. Vi satt där, tittade på människorna som gick förbi, och jag tänkte på varor på ett band. En efter en väntade de på att bli scannade och godkända och vidareskickade. De visste inte att det var så, men det var det. Alla väntade på att bli scannade och sedan godkända. Något annat fanns inte. Godkända och skickade till högen med andra godkända varor. Det var så livet såg ut här. Och jag var sexton år och trodde inte att jag var liten. Men så vek jag var. Så svag jag var. Det var vi alla. När sköldarna väl fallit till marken.

”Mr Malek Thorsén! Jag tror att du vet att du inte får sitta där.”

Jag vände mig om och såg Gabriel Ferm bakom mig. Så stolt han var. Helt blottad. Utan sköldar eller rustning. Han var så stolt. På egna ben, med huvudet högt och blicken riktad framåt. Blicken fäst på mig. Och vad skulle ni ha gjort då? Om ni var där jag var. Om ni förstod hur mycket jag bara hatade honom. För att han kunde se på mig utan att vika undan blicken.

”Tror du jag bryr mig?”

”Ja.”

Så sa han. Enkelt, lätt. Ja. Svaret är ja. Ja, jag tror att du bryr dig.

Jag skrattade bara hånfullt.

”Jaha, då har du fel!”

Därefter tog Sacha och Arman med mig därifrån. De ville inte se mig såhär. För de kände mig. Den riktiga mig. De ville inte se mig när jag slet med min sköld, för vad gav det i slutändan? Jag skulle kliva ut som en vinnare. Det var vad jag trodde. Arman skulle ändå röka, det var därför vi gick ut.

Jag satt i klassrummet en onsdag eftermiddag i april och funderade. För en gångs skull var jag tyst. Käften glappade inte och inga spydigheter lämnade min mun. Jag satt och funderade. Jag hade precis skrivit mitt namn längst upp i högra hörnet på ett papper. Vi skulle skriva. Det kunde jag, men det var ju inte frågan om det. Jag skrev mitt namn igen. Malek Thorsén. Vem är jag? Vem är jag? Alla andra hade redan börjat. Jag hann inte med. Jag var för upptagen med mina egna tankar. Malek.

”Jag vet en fråga du inte kan svara på!”, ropade jag triumferade rätt ut i det annars tysta klassrummet.

Gabriel Ferm tittade på mig.

”Jaså?”

”Ja.”

Sen vände jag om och tittade ut genom fönstret. Såg antydan till en spegelbild av mig själv. Mina bruna ögon tittade tillbaka, även om jag inte såg det. Vem är jag? Vem är jag? Försök, Gabriel Ferm. Försök, du.

***

Det blev vår och på våren fäller jag ut mina vingar. För när det är vår är det snart sommar. Nu kom jag sent ännu oftare. Jag hade inte bråttom in i den trånga, grå skolan. Jag ville spendera min tid utomhus. Just den här morgonen hade vi Gabriel Ferm i engelska första lektionen. Jag och Arman stod utanför skolan och rökte. Eller jag rökte inte. Bara något bloss då och då när Arman räckte mig ciggen. Egentligen skulle han till skolsköterskan. Hans mamma hade sagt åt honom att gå dit. Hon trodde att han mådde dåligt. Det trodde jag med, men det sa jag aldrig till honom. I vilket fall som helst så gick han inte. Han stod utanför med mig istället. Rökte, och svor över kylan. Svor över att vintern dröjde sig kvar och över att sommaren var så långsam. Plötsligt pekade han in mot centrum.

”Ser du huset där?”, sa han.

Han menade det huset som sträckte sig högre än något annat. Det var egentligen inte så högt. Åtta, nio våningar bara. Men det var ändå högre och stoltare än något av de andra husen.

”Ja.”

”Såna som du och jag kommer aldrig ta oss dit.”

Jag ilsknade till.

”Tror du att jag ens vill det då!?”, fräste jag.

Arman slängde fimpen på marken och trampade på den. Han drog upp dragkedjan på jackan och satte händerna i fickorna.

”Ja.”

Det var det enda han sa innan han gick. Jag kände att jag plötsligt började tappa greppet om min sköld. Arman läste mig som en öppen bok. Jävla idiot.

Vissa dagar hade jag sämre dagar. Så är det ju för alla människor, naturligtvis. Vissa behåller det inom sig, visa låtsas inte om det, och sen har vi mig, som aldrig låter någon missa att jag har en dålig dag. Just den dagen, med Arman utanför skolan, var en sådan dag. Han gjorde det värre. Det är det jag intalar mig själv, men jag vet att det är lögn. Arman kastade en sanning mot mig som jag inte var kapabel till att fånga. Han väckte mig. När jag klampade in i klassrummet sökte jag med blicken över raderna med elever för att hitta Sacha. Han satt längst fram intill en vägg.

”Stäng dörren efter dig, Malek.”, sa Gabriel Ferm med ryggen vänd mot mig.

”Ja, exakt, du hörde mannen, stäng dörren!”, sa jag och slog till en klasskompis i huvudet.

Då vände sig Gabriel Ferm om lite och gav mig en blick. Han sa inget. Bara tittade. Sen vände han sig mot tavlan igen och fortsatte skriva. Dörren var stängd.

Lektionen var lång och jag var trött. Nej, okoncentrerad. Rastlös. Nej, trött. Jag var trött. Helt slut faktiskt. Min sköld var så tung. Men det var det ingen som förstod. Hade någon förstått hur tungt det var så hade de nog hållit tyst.

Gabriel Ferm berättade vad vi skulle göra, och jag klagade högljutt.

”Men lägg av nu, har du mensvärk, eller?”, sa en klasskompis till mig.

”Jo. Och det vi gör är värdelöst. Vem fan bryr sig?”

”Om du inte passar dig så är du mer än välkommen att lämna rummet.”, sa Gabriel Ferm med ett litet leende på läpparna.

”Får jag?”

”Jag kommer inte hindra dig.”

”Räknas inte det som skolk?”

”Självklart.”

”Så varför säger du att jag ska gå då?”

”Det gör jag inte. Men en intelligent kille som du borde väl kunna förstå att du själv måste ta ansvar för vad du gör.”

Då hatade jag ännu lite mer. För att han sa att jag var intelligent, men jag kunde inte ta emot det som något annat än ett hån. Det studsade tillbaka mot min sköld.

”Ska vi andra behöva lyssna på det här?” Det var Sacha. ”Kan inte ni två lösa era privata problem någon annanstans?”

”Men håll käften, horunge.”, sa jag, för att han visade att han minsann inte skulle låta någon sätta sig på honom.

”Håll käften själv. Du snackar så att man blir döv.”

”Sacha! Malek! Tysta, båda två! Eller så får ni fortsätta det där utanför.”

”Jävla horor.”, sa jag när jag reste mig upp och lämnade rummet.

För nu gled min sköld allt mer. Den var för tung. Eller så var jag för svag.

***

Nu undrar ni varför jag berättar det här. Vad hände just den dagen som var så speciellt? Ingenting egentligen. Det är just det. Den dagen var helt normal. Jag började ha sämre dagar allt oftare. Jag spottade på mina vänner, men de stod ut. Varför vet jag inte. Jag skulle inte ha stått ut. Jag är inte värd att stå ut för.

Så kom tillslut sista skoldagen. Vi alla skulle skiljas åt. Vi skulle börja om från noll igen. De flesta var finklädda på avslutningen. Jag hade på mig mina vanliga skor, jeans och t-shirt. Med en svart kavaj utanpå. Svart som i sorg? Aldrig. Jag var lycklig. Med ett självbelåtet leende på läpparna under hela ceremonin. Vid min sida stod både Arman och Sacha. Båda två hade nästan likadana kostymer. Den största skillnaden var att i en av fickorna på ett par byxor fanns ett cigarettpacket. I den andra ingenting. Sacha var, efter nästan tre år, fortfarande lite av ett mysterium för mig. Han var helt blank när han för första gången klev in i samma klassrum som jag och han var blank när han klev ut. Arman var mycket. Han var kaos. Det sa han själv också. Jag minns hur han brukade klaga på att han inte kunde tänka klart längre. Jag minns också att jag aldrig la ner mycket tid på att fråga om varför, så därför fick jag aldrig veta.

När vi kom ut ur kyrkan och klassen samlades såg jag Gabriel Ferm komma gående mot oss. En del klasskamrater ropade på honom så att det skulle kunna ta avsked. Varför inte bara ropa direkt? Hejdå, jävla as, nu sticker jag!

Plötsligt kom han fram till mig. Jag kunde inte låta bli att lägga märke till det självbelåtna leendet, likt mitt, som även satt på hans läppar. Vad hade han inte att vara belåten över? Det skulle jag nog aldrig få veta. Han räckte fram en hand mot mig. Jag tittade tomt. Sen ställde jag undan min sköld en kort stund för att kunna ta i hand. Jag visste att folk tittade på oss, men som vanligt brydde jag mig inte mycket om det.

”Det var det.”, sa Gabriel Ferm. ”Tack för i år.”

”Tack?”, sa jag frågande.

”Jag vet att du är lika rädd som jag är.”, fortsatte han. ”Jag vet hur såna som du fungerar. Tack för en god match. Väl spelat.”

”Detsamma.”, sa jag.

Han släppte min hand och vände sig om för att gå.

”Förresten!”, ropade jag. ”Är du kvar nästa år?”

”Självklart! Tror du att en sån som dig skulle kunna få mig att sluta? Å nej, mer behövs det nog.”

”Det var aldrig min avsikt.”

”Nej, jag vet. Din avsikt var att vinna.”

”Gjorde jag det?”

På det svarade inte Gabriel Ferm. Han vände sig bara om mot mig och gav mig den där blicken igen. Och det är så jag alltid ska minnas magister Gabriel Ferm.

Här borde jag egentligen sluta berätta. Mer hände inte den dagen. Jag, Sacha och Arman rökte varsin cigarett, sedan tog vi avsked som vanligt innan vi skiljdes åt för att gå hem. Vi träffades inte så mycket mer under gymnasietiden, när vi gick olika skolor alla tre. Vi hälsade om vi såg varandra ute, men mer var det inte. Varför fortsätter jag berätta? Är det inte slut nu? Nej. Flera år senare, när jag var vuxen och läste på universitet, så träffade jag - gissa vem? - Gabriel Ferm igen. Då berättade han för mig, det jag snart ska berätta för er. Först, minns ni hur jag inledde den här historien? ”När vi var barn skedde ett mord.” Precis. Jag och Gabriel Ferm satt ner i kafeterian på universitetet och drack kaffe tillsammans. Vi hann prata om allt möjligt. Han frågade hur det hade gått för mig.

”Vad ser det ut som?”, sa jag.

Då log han bara.

”Du var liten när vi träffades sist.”, sa han.

Jag rynkade på pannan.

”Du var bara ett barn.”, fortsatte han. ”Men du hade rätt. Det fanns en fråga jag inte kunde svara på. Jag hoppas att du kan göra det. Vem är du, Malek?”

”Jag är en rädd, liten betydelselös människa med en streckkod i pannan.”

”Där ser man.”

Sen satt vi tysta en stund.

”Hörde du förresten om vad som hände?”, sa Gabriel Ferm sedan till mig.

”Om vadå?”

”Med Benjamin.”

”Va?” Jag såg oförstående på honom. ”I klassen?”

”Hur många Benjamin känner du?"

”Vad hände?”

”Han tog livet av sig.”

Plötsligt fick jag en stor klump i halsen som jag inte kunde svälja ner. Jag blev rädd igen. Här kom Gabriel Ferm in i mitt liv och rev upp allting runtomkring mig, som jag i flera år byggt upp och staplat rätt.

”Det blev för jobbigt, allting.”

”Va... Vadå?”

”Skolan. Du vet precis hur han hade det, eller hur?”

Jag nickade sakta.

”Han orkade inte. Nä, tack för sällskapet, nu måste jag vidare. Vi ses kanske igen, Malek.”

Sen gick han. Och jag satt kvar. Jag är en vinnare. Jag stal uppmärksamheten. Ni vet att jag nämnde honom i början av den här historien. Men ni missade honom, precis som vi andra gjorde. Det skedde ett mord när vi var barn. Mitt framför våra ögon. En tortyr som pågick hela tiden. I mer än nio år. Alla var delaktiga, just för att de inte varit där. Vi visste om det. Hur kan man titta, men ingenting se? Mobbning är mord. Jag stal uppmärksamheten. Jag vann maktspelet. Jag är en vinnare, med svansen mellan benen.

■ 

24/7-13

Zarah Lundberg