Soliga dagar

Ni lärde oss att tävla. Jag är i toppen, men jag vet inte vad ödmjukhet är.

Sunny och jag var bästa vänner. Det var sommar och under soliga dagar lärde vi känna varandra. Vi lärde oss varandra. Vi bodde tillsammans med våra respektive familjer i hus med bara några meter mellan gårdarna. Det var som att bo på landet. På andra sidan älven fanns staden och människorna och verkligheten. På vår sida fanns vi. Och vi levde på riktigt först under den här tiden. På vintern stängde man in sig i sig själv. Man stängde in och stängde ute. Var fast i ett hårt skal, som till slut tinade i takt med snön. Sen blev det sommar och man bröt sig loss. Vi kunde springa barfota i gräset, sitta ute på kvällarna, gå runt i shorts och tunna kläder. Jag älskade dessa soliga dagar. Mest för att då var allting annorlunda. Jag och Sunny var annorlunda när det blev lov. Då blev vi riktiga.

I skolan hade vi båda mycket vänner. Jag och Sunny hade varit kompisar sedan lågstadiet, så varandra hade vi alltid. Men även de som var där till och från, och de som stannade vid vår sida. Ibland kändes det som att vi var i mitten och de andra vid sidan om. Det uppstod lite rivalitet mellan oss eftersom vi alltid ville att andra skulle tycka om oss, samtidigt som vi båda ville ha ledarrollen.

När vi var ensamma och lediga så spelade det ingen roll. Vi brukade sitta länge nere vid älven och prata och titta på solnedgången. Sen vaknade jag tidigt, smög ut och sprang över det morgonfuktiga gräset. I köket hemma hos Sunny stod han och gjorde mackor som vi sedan tog med oss ner till bryggan där vi satt och åt. Det var de bästa stunderna. När ingen annan var uppe. Bara vi två. Det var tyst, för alla fåglar och insekter höll på att förbereda sig inför den nya dagen. Precis som vi gjorde de där morgnarna i juni.

Vi satt och pratade, hade alltid lika mycket att säga varandra, trots att vi träffades varje dag. Vi pratade om skolan, vänner, resor och om vad vi skulle göra idag och nästa dag och nästa. Vi hade så mycket planerat, saker som vi skulle göra på sommarlovet. Saker som oftast aldrig hände.

Jag vaknade mitt i natten av ett ljud utanför, där jag låg i min säng alldeles intill rummets enda fönster, som nu stod öppet på glänt. Jag satte mig upp och tittade ut.

- Al!

Det var Sunny. Han stod nedanför iklädd bara shorts och en T-shirt.

- Kom ut!

Han vinkade ivrigt åt mig.

- Vad är det? sa jag halvhögt rätt ut i luften.

- Kan du komma?

Jag tittade på klockan som stod på nattduksbordet. Den visade halv fem. Om bara några timmar skulle jag stiga upp, gå till skolan och ta avsked av alla klasskamrater. Det var skolavslutning.

- Ja, vänta då, svarade jag min vän.

Jag drog av mig det varma täcket, tog på mig en mörkblå huvtröja och gick sedan ut. Där var gräset daggvått och kyligt under mina fötter. Jag huttrade lite och längtade tillbaka till min sköna säng.

- Ska vi rymma iväg ett tag? sa Sunny och tittade på mig med klarvakna ögon.

- Vad menar du?

Jag kände mig inte riktigt vaken ännu.

- Jag försöker sova, började han förklara. Men det verkar omöjligt. Jag funderar på imorgon.

Sunny hade blivit ombedd att läsa upp någonting under avslutningsceremonin. Det kunde vara en dikt, eller vad som helst. Han var både frispråkig och pratglad, så därför hade han blivit vald.

- Det kommer gå bra, sa jag för troligen miljonte gången.

- Ja.

Han såg fortfarande inte riktigt övertygad ut.

- En sak till...

- Jaha?

- Du kommer väl vara där, eller?

Jag log, faktiskt lite lättat. Att komma var en liten uppoffring, men jag förstod att han undrade – de två tidigare åren hade jag inte ens gått in i kyrkan under avslutningarna.

- Självklart.

Sunnys ansikte sprack upp i ett glatt leende.

- Du, Allu?

- Vad?

- Ska vi ta ett morgondopp?

Det var inte precis det jag längtade efter – ändå nickade jag. Så vi småsprang ner till älven och där stannade vi upp ett tag.

- Fantastiskt, va? sa Sunny. Man skulle kunna tro att vi är i en tavla.

Jag nickade instämmande. Min vän tittade på mig och log med hela ansiktet.

- På tre? Ett... två...

Efteråt sprang vi upp och satte oss under ett träd med en filt. Vi frös båda två. Sunny hackade tänder. Samtidigt kände jag mig så varm. Mitt hjärta slog hårt. För jag visste ju. Något jag inte borde ha vetat. Men jag visste.

Hej, jag heter Alan. Mina föräldrar hade säkert mycket roligt när de döpte mig och mina syskon, Marie och Johannes, efter kända vetenskapsmän, fysiker och matematiker.

Jag har en teori. Jag gick och funderade på detta för resten av mitt liv efter att jag kommit på det – säkert någon sen sommarnatt med Sunny. Jag tror inte att man kan vara kär i en person utan att den på något sätt vet om det. Kanske är det något som känns i kroppen, eller som syns utanpå. Kanske det finns i ens undermedvetna, undanstoppat och gömt. Om man inte vet det, då är det inte kärlek. Inte på riktigt. Kanske bara en förälskelse.

För jag visste ju. I den stunden, med Sunny, då visste jag. Något jag inte borde ha vetat. Men han sa ingenting och jag sa ingenting. Ingen sa någonting. För i verkligheten var allting tyst och stilla.

Nästa förmiddag möttes hela klassen i hemklassrummet klockan tio. Jag och Sunny kom dit samtidigt, lite tidiga, som alltid. Vi satt bredvid varandra i korridoren, som vanligt. Lärare vi passerade eller som passerade oss gav Sunny uppmuntrande kommentarer och leenden och tilltalade mig fel. Alla gillade Sunny. Han var inte skrytsam, hade medelbetyg i allt, log ofta, pratade inte så mycket, och han hade aldrig bett om något av detta. Det var det som gjorde honom åtråvärd. Han visste inte om hur bra han var – det var så det verkade, det var det de flesta trodde. Men leendet på hans läppar visade på en djup tillfredsställelse.

- Vi ser så mycket framemot ditt framträdande idag. Det ska bli spännande att höra på dig.

Sunny log, ställde sig upp och tog i hand.

- Kul, var det enda han sa.

När vi var ensamma igen vände han sig mot mig.

- Allu! Jag kan inte vänta, det ska bli så roligt.

Jag tittade på honom en stund utan att säga något. Inatt hade det varit annorlunda, då hade han varit otroligt nervös.

- Nu låser de upp klassrummet.

Med det konstaterandet reste jag mig upp och gick in och satte mig. Sunny kom efter – när han stannat och pratat med ännu fler lärare.

Det låter som att jag var avundsjuk, men det var jag inte. Jag tyckte att det var jättebra att Sunny fick göra det där. Jag hade förresten ingenting att vara avundsjuk på. Jag var bättre än Sunny, hade bättre betyg. Jag kunde mer. Det skulle ta mig längre i livet, det var jag övertygad om.

Vi sa inte så mycket mer sen. Jag svek Sunny genom att stanna utanför i år igen. Han skulle nog inte hinna bry sig så mycket om att jag inte var där. Han hade säkert nog mycket stöd ändå. Anledningen då? Varför gick jag inte in? Han var ju min vän. Jag vet inte. Inte ens idag vet jag. Det skulle ju kunnat vara avundsjuka ändå, det lät ju precis som det. Men nej. Hur kunde det vara det? När vi senare skulle få våra betyg så skulle det visa sig att jag hade mer poäng än Sunny, precis som vi båda redan visste. Jag tänkte alltid efter på en mer intellektuell nivå än min kompis någonsin gjorde. Han var en poet, jag var en vetenskapsman.

Hemma spelade det här ingen roll. Då var vår vänskap starkare än så. Den graderades endast i hur vi betedde oss mot varandra. Jag älskade Sunny, givetvis, han var min bäste kompis och hade varit det i nästan tio år. Och där kom han ut ur kyrkan, ensam. Det var länge kvar innan ceremonin var över, det visste jag av erfarenhet.

- Och det gick bra?

Om det var en fråga eller ett konstaterande var jag inte säker på. Lite både och, kanske. Sunny satte sig ner bredvid mig på stentrappan.

- Dummer, jag har inte läst än, svarade han.

- Varför inte?

- För du skulle vara där. Det var liksom meningen.

Jag visste inte riktigt hur jag skulle svara på det. Jag bara blickade oavvänt rätt framför mig.

- Vill du höra, eller inte?

Det faktumet att jag blev förvånad över att Sunny fortfarande ville läsa för mig borde ha varit en varningsklocka. Där borde jag ha ändrat attityd direkt. Men jag bara ryckte på axlarna och skrapade med foten i gruset. Det kändes som om hela jag smälte när jag hörde de få, väl valda raderna han läste upp för mig.

Sunny days

Have you ever tried to take the stairs

when you can't walk

Have you ever tried to scream loud

when you can't talk

I was wrong from the start

I love you sincerely

from the bottom of my heart

I care for you dearly

När han var klar, och jag ännu inte sagt ett ord, lutade han sig närmare mig med ett spefullt leende på läpparna. Jag kände hans varma andedräkt mot kinden.

- Berätta om din teori, Allu. Snabbt, för nu har jag öppnat mitt hjärta.

Jag reste mig upp, borstade av byxorna och kysste honom på kinden.

- Jag tänker gå in, sa jag. Kan du följa med mig och göra det du tänkt?

- Självklart. Jag tänker inte missa den här chansen. Jag kanske inte är så bra, men det här är något jag älskar att göra.

- Vem har sagt att du inte är bra?

- Jag har papper på det.

■

2/1 - 2014

Zarah Lundberg