Karma

Kära vän,

Det här är historien om hur jag förstörde ett förhållande. Vi hade haft en del kontakt och det mesta var relativt avspänt mellan oss. Vi fungerade bra tillsammans, samtidigt som vi inte alls passade ihop. Det visste jag från början, säkert han också – men ändå träffades vi. Ibland funderar jag på vad hans avsikt var. Ibland funderar jag på vad min avsikt var. För där fanns en anledning, det måste ha funnits! Jag spenderade en natt med honom. Inte utan att jag ifrågasatte det beslutet ett par gånger. På morgonen sa vi adjö och lämnade huset för att komma iväg till våra respektive arbeten.
En tid senare sprang jag på honom inne i stan. Han var inte ensam. Det gjorde mig inte förvånad - tvärt om faktiskt. Jag log, för det var så typiskt.
Jag hade aldrig varit den enda. Orden jag fick höra var inte bara för mig. Det hade jag vetat hela tiden, tro mig när jag säger det. Jag visste precis hurdan han var. Men det var inte heller så att jag ville leva lyckliga i alla mina dagar med honom. Jag menar, var det ligga han var ute efter så kunde han väl bara säga det. Jag klandrar honom inte för att han är en slampa.

Även jag saknar självrespekt ibland, så därför, när jag såg dem, tittade jag rätt på honom och utbrast:
”Jag tror jag glömde min behå hos dig när vi sist sågs!”
Han tittade förskräckt på mig och var alldeles tyst i några sekunder.
”Nej, det tror jag inte...”
”Nähä, nåja...”
När chocken lagt sig en aning såg han ut att bli arg istället. Men det var ingenting jämfört med vad tjejen vid hans sida gjorde.
Våra blickar möttes och i en perfekt värld så skulle jag inte ha behövt säga mer. I mina ögon skulle han se, inget annat än det svek vi utsatt varandra för.
”Du har ingen rätt.”, sa han.
”Inbilla dig inget.”, sa jag. ”Jag gillar någon annan.”
Resten hann jag inte säga.

Jag gillar någon annan. Någon som inte är kall och hård. Någon som inte är en utmaning, utan snarare en inbjudan. Om än en försynt sådan. Jag gillar någon annan, någon som kan känna, och som jag vet skulle bemöta mig så som alla önskar bli bemötta.
Jag gillar någon annan. Någon som inte skulle låta mig gå igenom det här ännu en gång. Någon som väljer ut orden bara för mig, som låter mig veta att jag är den enda.
De gick utan att säga något mer.
Jag gillar någon annan. Han är så fin. Han vill mitt bästa och han försöker för min skull. Han försöker faktiskt. Han ger mig sin tid. Han tänker på mig.

Jag stod kvar och jag kände ingen ånger. Var det inte så att han förtjänade det här? Det gjorde han. Jag skulle göra det om och om igen, om det kunde hjälpa de han utsatt för samma sak.
Men det här har gjort mig illa. Jag är själv iskall. Murarna jag byggt upp omkring mig är solida, de är ogenomträngliga. Jag kan inte känna. Jag kan bara nöja mig. Och nu nöjer jag mig med att minnas att det fanns en tid då jag kunde.

■

9/6 - 2014
Zarah Lundberg