Livet på sex dagar - Första dagen

Han skulle ljuga om han försökte intala sig själv att det var det här han hade tänkt sig. Patrick Benzer hade länge varit säker på vad han ville göra. Han skulle utbilda sig och därefter undervisa ungdomar i samhällskunskap. Han hade inte räknat med att han skulle träffa sitt livs kärlek. Hon hade allt. Hon var intelligent, förnuftig och ödmjuk. Han hade inte heller räknat med att han skulle bli förälskad, få ett barn och samtidigt vara med om det värsta som någonsin skulle hända honom. Kvinnan han älskade dog och lämnade honom ensam med en nyfödd son. Han hade aldrig haft någon aning om hur stort ansvar det var att vara pappa. Göra välling och byta några blöjor, han skulle få tid över till annat. Men det fick han såklart aldrig. Lille Andy krävde all hans tid. När han fick börja dagis kunde Patrick äntligen börja jobba. Han fick några vikariat på olika skolor i förorterna och det var det han sysslade med under flera års tid.

Han hade heller aldrig, aldrig någonsin, räknat med att han skulle stå och undervisa en hel klass, där få, kanske till och med ingen alls brydde sig om vad han sa. Däribland hans egen sjuttonårige son. I förorten de bodde i fanns det inte många skolor eller klasser. Patrick var tvungen att jobba och eftersom han var utbildad lärare så fanns det ingenting som sa att han inte kunde arbeta där. Han ville dessutom inte åka in till stan varje morgon.

Problem uppstod naturligtvis. Han och Andy bråkade mycket. Deras relation var inte så bra som han önskade. Andy var rebellisk och gjorde gärna saker han inte fick. Han älskade att trotsa sin far och göra allt han visste att han inte borde. Han umgicks alltid med sitt så kallade gäng. Gänget bestod av Andy och tre killar till. Fritiden spenderade de ute på gatorna, lektionstiden ägnades åt att prata med varandra. Patrick var ständigt orolig för sin son. Flera gånger hade han kommit hem i polisbilar. Inget allvarligt hade hänt och han hade aldrig blivit straffad för något. Visst hade han aningar om vad Andy och hans kompisar gjorde, men han försökte förneka det för sig själv. Han var medveten om att Andy förvarade en väska med sprayfärg under sängen, och han hade pratat med honom om det flera gånger. Varje gång försäkrade Andy honom om att ifall de någonsin använde dem så gjorde de det på väggar där man fick måla. OM de målade. Andy antydde tydligt att det var något som väldigt sällan hände. Patrick var inte så säker. Hans son hade också försökt påstå att han förvarade sprayburkarna åt en kompis, men det trodde Patrick inte alls på. Han hade sett Andy måla hemma och han hade verkligen talang för det. Hans son var intelligent. Han var moralisk och rättvis och ville alla människor väl. Patrick var ofta stolt över honom, men sådant pratade de aldrig om. De var aldrig känslosamma med varandra. Det var helt enkelt så det hade blivit med tiden. Något hade hänt på vägen.

- Så, nu vill jag höra vad ni tycker om filmen vi just sett. Några tankar?

Som vanligt blickade han ut över tomma, uttryckslösa ansikten. Han var inte ens säker på att någon hört frågan. Han bestämde sig för att helt enkelt ge någon ordet.

- Jarrod! Vad säger du?

- Öh...

- Skulle han ha ringt snuten när han förstod vad som pågick? Eller skulle han låtit bli och hållit sitt löfte?

Jarrod var en av Andys bästa vänner. Han hade inte så höga betyg i i alla fall Patricks ämnen, men var precis som Andy väldigt kreativ. Patrick hade sett hans klotter flera gånger på papper och böcker som han lämnade in i samband med arbetsuppgifter.

- Han skulle ha hållit sitt löfte.

- Även om polisen kunde ha hjälpt honom?

- Ja! Det spelar ingen roll. Har man lovat så har man, det bara är så.

Jarrod bodde med sin ensamstående mamma och två syskon. Jarrods äldsta bror satt fängelse och avtjänade ett straff han blivit tilldelad förra året för stöld.

- Ja, man måste vara lojal, sa en annan kompis till Andy.

Brian Nahuel. Båda hans föräldrar var chilenska, men bodde här i området sedan flera år tillbaka. Brian hade en yngre bror, bara åtta år, som hette Jonathan. Man såg dem ofta i centrum tillsammans. Brian älskade sin bror mer än han älskade någon annan.

Patrick skulle aldrig glömma de orden Brian Nahuel uttalade just den här onsdagen, en eftermiddag i slutet av maj. För det var här allting började. De dagarna i livet som de inblandade aldrig någonsin skulle glömma. Man måste vara lojal.

Det som hände därnäst var att Patrick och Andy åkte hem och då var klockan fem. De pratade som vanligt väldigt lite med varandra. Patrick försökte, men Andy verkade inte alls intresserad.

- Vad vill du äta idag?

Han ryckte på axlarna.

- Vet inte.

- Tanya ska äta med oss ikväll.

Som svar fick han en ljudlig suck av sonen. Tanya var Patricks flickvän sedan ett par månader tillbaka. Andy hade aldrig försökt lära känna henne.

- Så då måste jag gå hemifrån igen?

- Varför säger du så?

- Det är så. Det är inte coolt att se sin lärare på det sättet.

Patrick skrattade kort.

- Lägg av. Jag är din pappa och har varit det i sjutton år. Din lärare har jag bara varit i ett år.

- Just därför.

Patrick parkerade nu utanför envåningshuset de bodde i. Andy trivdes bra här. Han hade nära till alla vänner och till skolan. Det var inte heller allt för långt in till stan om man tog tunnelbanan. Han och gänget hängde oftast där eller i centrum. Allting låg nära centrum. Hans hem, skolan och alla kompisars bostäder. Han trivdes alltså mycket bra i det stora hela.

- Du får gärna komma med förslag. Jag måste hinna handla innan Tanya kommer, sa Patrick medan han låste upp dörren.

- Jag är inte hungrig.

- Du kommer väl bli det senare.

- Då är det väl ett senare problem antar jag.

Patrick suckade högt och ställde ner sin väska på köksbordet.

- Då äter du det jag lagar.

- Kanske.

- Du, passa dig.

Andy himlade med ögonen och öppnade dörren till sitt eget rum.

- Vadå?!

- Om det inte passar sig så får du börja laga din egen mat.

- Då kanske jag svälter mig istället.

När Patrick inte svarade gick Andy in på sitt rum. Han älskade sitt rum. På väggarna hade han hängt upp affischer med olika motiv och så hade han fått tillåtelse att måla direkt på väggen, så bakom skrivbordet hade han gjort en piece med sin egna tagg längst ner. Patrick hade inte fått se förrän det var klart, och när han väl såg den första gången var det tydligt att han blev imponerad och Andy lyste av stolthet. Men det enda som sades var: ”Det kostar då mindre än att tapetsera.”

Lite senare hade Andys tredje kompis Daniel ringt honom och bett honom följa med ut. Både Jarrod och Brian skulle också komma. Så Andy tog på sig sina skor, struntade i jackan och drog fram väskan som låg under sängen. Patrick såg honom från köket.

- Du, vart ska du?

- Ut.

- Du har ju inte ens ätit.

- Jag vet. Jag kan fixa käk själv senare.

- Har du pengar då?

Andy svarade inte. Han hade för tillfället rätt dåligt om just det, men han ville inte be om mer. Han fick alltid väldigt dåligt samvete när han bad Patrick om pengar, så han tyckte att det var bäst att helt enkelt strunta i att prata om det.

- Du sa ju att du skulle vara hemma ikväll.

- Men sluta tjata. Jag fick ändrade planer.

- Jag ser det, sa Patrik och tittade på väskan som hängde över axeln på hans son. Du vet vad jag har sagt.

- Ja! Du behöver inte tala om det för mig så fort jag går ut!

- Förstått. Nå, behöver du skjuts hem eller ska jag förvänta mig att dina vänner poliserna ordnar det? Det skulle vara bra att vara förberedd, jag vill inte att Tanya ska tro att min son är kriminell.

- Asroligt. Verkligen.

Andy öppnade dörren och släppte in kvällssolen.

- Jag blir sen, var det sista han sa innan han lämnade huset.

***

Han mötte kompisarna vid tunnelbanan och därifrån åkte de in till stan. Från stationen åkte de inte längre. Istället gick de ner på rälsen och sprang in i tunneln för att fortsätta med en piece de inte hunnit klart med. Andy älskade att vara där. Det spelade förresten ingen roll var de höll till, bara han fick måla. Det var spännande också. De hade aldrig blivit fasttagna för detta, men många gånger hade de också fått springa för att inte bli det. Ikväll hade Brian med sig sprit, så de turades om att dricka. Andy visste precis vad hans far sa om att dricka. Han visste precis vilka regler som gällde. Han fick inte dricka förrän han var arton, så var det bara. Det spelade ingen roll om alla hans kompisar drack. Han fick inte.

När de var klara i tunneln visade de att de varit där genom att spraya sina tags på väggen. ”Zybe”, det var Andys. Det kom från bokstäverna ur hans smeknamn som yngre: Benzy, som i sin tur kom från hans efternamn Benzer.

- Jag hörde att du är tänd på Rani, är det sant, eller?

Andy tittade på Jarrod, som var den som frågat.

- Äh, vadå?

- Brian sa det. Och du snackar ju alltid med henne.

- Vad fan har du sagt det för? Det är jag inte alls.

Brian höjde på ögonbrynen och räckte Andy flaskan eftersom det var hans tur att dricka.

- Du, brorsan. Du kan inte vara tillsammans med henne.

- Varför skulle jag inte?

- Ja, men, du vet, hennes...

Resten uppfattade han inte, eftersom ett tåg precis dundrade förbi. När det försvunnit var samtalsämnet redan utbytt.

Några timmar senare åkte de vidare till en ny station. De hade druckit mycket och var berusade. Andy skulle, enligt Patricks regler, vara hemma om en halvtimme. Men så skulle det inte bli ikväll.

Det dröjde inte länge innan de stötte på några killar från en annan skola. De två gängen hade varit i både verbala och fysiska bråk flera gånger. Nu ville Brian tjafsa med dem. När de stod på perrongen, där bara några få höll till just då, ropade han efter dem. De svarade direkt.

- Jävla fittor, kom hit istället!

- Jag hör inte vad du säger, hora!

Brian och en lång smal kille började närma sig varandra. Vid en fysisk konfrontation skulle nog Brian vara överlägsen, för han hade musklerna. Och en fysisk konfrontation var just vad det blev. Inte för att de var arga på varandra eller någonting, utan mest för själva sakens skull. Men det spårade snabbt ur, båda två berusade och båda två obetänksamma och allt för övermodiga. De provocerade varandra och hetsade varandra att fortsätta. Andy och Jarrod stod båda en bit därifrån. Tysta. De visste inte vad de skulle göra. Så var det alltid med Brian. Han hittade på saker som de egentligen inte alltid ville vara delaktiga i. Daniel, å andra sidan, stod och skrek åt killarna som inte slogs. Fula kommentarer, nedvärderande ord och provokation, provokation, provokation. Några ur det andra gänget verkade bestämma sig för att gå, så det lämnade kvickt platsen. Andy och Jarrod gjorde detsamma. De sprang upp för en rulltrappa och hamnade ovan jord igen. Det var rätt sent nu. Båda två ville hem. De gick hela vägen till nästa station och tog tunnelbanan därifrån. De sa inte så mycket till varandra på hela vägen. Båda två ville helst låtsas som om de inte fanns, låtsas som om de inte hört eller sett något.

***

Andy kom hem lite innan halv två. Han försökte smyga och vara tyst, men det spelade ingen roll. Patrick var vaken och satt i köket när han kom in. Han hade bara ett par pyjamasbyxor på sig, så det såg ut som om han gått och lagt sig men sedan stigit upp igen. Innan Andy ens tagit av sig skorna var hans pappa inne i hallen. Han tog tag i hans axlar och tryckte honom mot väggen.

- Har du någon jävla aning om vad klockan är?! Fattar du inte att jag har varit orolig?!

- Men förlåt så mycket, jag glömde! fräste Andy.

Hans far försökte möta hans blick.

- Är du full?

Det var egentligen inte en fråga, utan en bister kommentar som bara påpekade det uppenbara.

- Det är jag inte!

- Du luktar sprit. Åh, din idiot!

Patrick släppte honom och lät honom ta av sig skorna.

- Tala nu om för mig var ni har varit ikväll.

- Ute.

- Det menar du inte? Jag vill veta, Andy.

- Jag är trött.

- Jaså? Och jag har precis stigit upp efter en god nattsömn!

När Andy försökte ta sig förbi för att gå till sitt rum tog Patrick tag i honom igen.

- Berätta nu.

- Nej, jag vill inte!

- Det var ingen jävla fråga.

- Men hör du dåligt, eller?!

- Sänk rösten. Tanya sover.

Andy stirrade först på Patrick och sedan mot dörren till pappans sovrum.

- Är Tanya här? Då kanske du ska gå och göra henne sällskap istället för att störa mig.

- Du talar inte till mig sådär. Så länge du bor i mitt hus så följer du mina regler, förstår du det?

Andy himlade med ögonen och struntade i att svara. Det här gjorde Patrick bara ännu argare.

- Då ska vi se till att du förstår. Du ska inte följa med dina kompisar ut igen den här veckan. Innan middagen varje dag ska du vara hemma, förstått?

Andy blängde på honom och gick in i sitt rum och smällde igen dörren. Om Tanya inte var vaken redan så var hon det nu.

...