Och han skulle svara: Det är okej

Ibland var det just de som aldrig slutade le.

Det gick så fort. Lika fort som att kliva över en tröskel och gå in i ett annat rum. Lika fort som att blinka. Isak såg reflexionen av sig själv i spegeln. Håret och de trötta ögonen. Håret som var så trist blont och ögonen som var så förutsägbart blåa. Om han bara kunde så skulle han bryta sig ur sitt skal. För det var det det var - hans skal. Men också hans försäkring. När han var på ett visst sätt och såg ut på ett visst sätt så kunde han vara säker på att han hade vänner som alltid ställde upp för honom. Vänner, det var väl det man kunde kalla gruppen med jämnåriga som alltid slöt sig kring honom. Ställa upp för honom skulle de kanske inte göra förresten. Han skulle inte ställa upp för dem. Ingen förstod sig på honom. Men det var för att han ljög. Han ljög varje dag. Allt som behövdes var ett leende. Ett leende som talade för lycka. Hans ögon talade för smärta, men det var det ingen som märkte. Leendet gjorde sitt jobb. Folk tyckte om honom. Han var ju så glad och positiv. Men vad gjorde det när han varje dag kom hem och stängde in sig på sitt rum, låste dörren bakom sig och kröp ihop under täcket? När han varje dag tvingades lyssna till bråk och skrik om pengar, syskon, skola och jobb. Pengar, syskon, skola och jobb. Vad gjorde det? Vad gjorde det när han ändå kunde fortsätta le? Hans leende talade inte för våldsamheter, bråk, gråt, och ensamhet. Hans ögon gjorde det. När han såg in i sina egna ögon såg han sitt liv. Han hade sett saker och det var allt det som återspeglades i hans blick. Allting stannade nog kvar där, det försvann aldrig. Ögonen ljög inte som leendet. Men Isak var helt okej med att ljuga. En lögn kunde få allting att verka okej. En lögn var ofta bättre än sanningen. Folk visste ju förresten inte att han ljög. Så länge han ljög så att folk trodde på honom. Och det var förresten ganska svårt att se igenom ett så bländande vitt leende. Ingen hade gjort det ännu.

Det gick så fort. Lika fort som att föra rakbladet till handleden och dra ett lagom långt snitt. Det var Isak bekant med. Men vem hade kunnat tro det? Han log ju. Han log ju ständigt, hur kunde han vara en av de som skar sig? Hur kunde han vara ett jävla freak när han hade ett sådant leende? Långärmade tröjor, sommar som vinter. Skolka från simningen, hosta och låtsas vara sjuk. Annars skulle folk märka. Märka att han ljög. Hans armar talade för sanningen. Hans lår och vrister talade för sanningen. Och ögonen. Ögonen som såg sanningen och bevarade den.

Torkade tårar, fuktiga läppar, blodiga sår. En öppen hand och ett rakblad. Det skulle vara så enkelt att ta reda på sanningen. Men dörren var låst. Utanför hördes skriken. Han var så trött. Så less. Tänk att allting från början handlat om han och hans syskon. Hur skulle familjen bo, var skulle barnen gå i skolan och hur skulle föräldrarna hinna med vardagen? Huvudsaken var ju att barnen trivdes.

Men ändå satt den äldste sonen inlåst på toaletten och skar sig blodig. Ingen frågade efter honom. Ingen märkte att han var där. Småsyskonen grät för att föräldrarna skrek. Ingen märkte honom någonsin i den röran. Han svävade omkring som ett spöke och fortsatte leva sitt liv. De såg inte att han sakta tynade bort och dog. Sakta förintades. De såg inte att han inombords var döende. De såg inte att livet sakta dräpte honom. Han log ju.

Vissa dagar ville Isak att någon skulle se allting, förstå allting och fråga hur han riktigt mådde. Se hans ärr, se hans skadade kropp och se hans ögon. Fråga hur han mådde. Och han skulle svara: Det är okej. Lite trött bara. Och han skulle blinka bort tårarna som trängde sig på. Men ingen skulle fråga, för han var bortglömd. Bortglömd av familj, vänner och samhället. Han såg ju helt normal ut, han var inget monster. Hur kunde han vara något annat?

Om folk bara visste. Han ville skrika och slå och sparka. Han ville att folk skulle se honom. Se sanningen. Men där fanns bara tomhet. Han kände sig inte ledsen längre. Sorg hade han slutat känna för länge sedan. Nu kände han ingenting. Han kände ingenting när han förde rakbladet mot handleden. Han kände ingenting när föräldrarna bråkade. Isak grät inte på nätterna, för till slut hade han vant sig vid att känna ingenting.

Ibland vaknade småsyskonen på nätterna och skrek. Då vaknade han också. Med en klump i magen gick han in i rummet som hans syster och bror delade. Han försökte trösta dem. Till slut fick han lova att de skulle få sova hos honom. Det blev alltid lugnare då. På vägen tillbaka såg han sin pappa ligga och sova i soffan och han svor över att de aldrig märkte någonting. Hans föräldrar kanske var trötta men det var han också. De här nätterna låg han alltid påklädd. Han var tvungen att vara redo. För vad visste han inte. Han var bara tvungen att vara redo.

På morgnarna låg hans föräldrar och sov och ingen av dem vaknade när Isak själv steg upp vid sex. Då tog han en dusch och stod där så länge han vågade. Han hade ingen uppfattning om hur lång tid som gick och han ville egentligen inte gå ut därifrån. Men han var tvungen att väcka småsyskonen och göra dem i ordning för skolan. Just den här gången stod hans syster, den yngsta av dem, utanför dörren när han insvept i en handduk öppnade.

- Vad gör du uppe redan? frågade han och lät lite mer irriterad än han tänkt.

Hon svarade inte, utan tittade bara storögt på honom.

- Har du ramlat och slagit dig?

Han försökte genast dölja armarna och föste henne framför sig in i sovrummet igen.

- Klä på dig nu. Ni ska till skolan.

Isak vände ryggen till och klädde snabbt på sig i skydd av handduken. Därefter gick han ut i köket och gjorde i ordning frukost. När den var klar gick han och väckte den yngre brodern. Det här var ingenting nytt.

Han kom för sent till skolan och sa att han försovit sig. Det här var inte heller någonting nytt. Han kunde ju säga som det var, men han ljög, som med så mycket annat. Att ljuga hade blivit en del av hans livsstil. Han hade gråten i halsen hela dagen utan att riktigt veta varför. Det var en sådan dag helt enkelt. Han längtade hem så att han kunde låsa in sig och bara släppa ut allting. Men Isak visste att ingenting skulle vara annorlunda idag. Han skulle hämta småsyskonen, han skulle komma hem och där skulle hans pappa troligtvis fortfarande ligga i soffan, utan att så mycket som ha stigit upp på hela dagen. Varken för att äta eller handla. Hans mamma var borta och skulle inte komma hem förrän sent, efter att han lagt syskonen. Så fort hon kom hem skulle han smita undan, in på sitt rum, bort från föräldrarnas ständiga bråk. Det skulle bli sent, han skulle inte sova. Inte den här natten och inte nästa.

Isak var inte hemma med syskonen förrän efter fyra. Han hade fått stanna kvar efter skolan eftersom hans klassföreståndare ville veta varför han aldrig kunde hålla tiden. Flera dagar i veckan kom han för sent. Så kunde det inte vara. Och när han väl kunde hämta syskonen var de ledsna för att han var så sen. Och när de kom innanför dörren grät de för att de var hungriga. Isak fick bråttom att försöka hitta någonting att äta. Han hann inte ens ta av sig skorna. Kylskåpet var nästintill tomt. Där fanns några burkar och flaskor men ingen mat. Han slöt ögonen, lutade pannan mot det kalla kylskåpet och försökte låta bli att börja gråta. Samtidigt kom hans pappa in till honom. Iklädd kalsonger och linne och med en filt runt sig. Isak kände att han hatade honom. Hans pappa var ung, inte ens trettiofem. Nästan tio år yngre än hans mamma. För några år sedan var han med i en olycka och skadade ryggen allvarligt. Nu var han beroende av sin smärtstillande medicin och låg för det mesta inne hela dagarna. Han hade magrat och hans ögon var alltid dimmiga och gråa. Idag var inget undantag.

Isak hade en stor klump i halsen och ville inte prata. Syskonen grät fortfarande och han försökte verkligen låta bli att skrika tillbaka.

- Jag sa ju att du måste handla, lyckades han till slut klämma ur sig.

- Jag tänkte att du kunde göra det. Jag har så fruktansvärt ont...

Isak visste att så var inte fallet. Hans pappa hade inte ont längre. Han bara sa så för att låtsas ha en anledning till att ta alla tabletter.

-Jag har inga pengar.

- Äsch.

Hans pappa stod kvar och tittade på honom utan att säga ett ord till. Han tänkte inte erbjuda Isak pengar. Det var länge sedan någonting sådant hände. Han försökte svälja gråten, men nu gick det inte. Han sjönk ihop på golvet med händerna över huvudet och tårarna strömmande ur ögonen. Hans bror och syster tystnade när de såg honom. Hans pappa rynkade pannan.

- Men ge dig, det är ju bara lite pengar!

Han gick fram till honom och tog tag under hans arm för att få upp honom från golvet. Isak slog genast bort hans arm.

- Det är det inte alls! Du kanske skulle ha tänkt efter lite innan du skaffade tre ungar och sedan var med i en olycka och blev jävla beroende! Jag hatar dig, fattar du inte det?!

Isak sprang in på sitt rum, låste dörren och kollapsade i sängen. Där grät han tills kudden var våt. Det hade hänt förut. Det var en härlig känsla att bara kunna släppa ut allting. Efter en lång stund låg han bara där. Tårar rullade fortfarande ner för hans kinder med jämna mellanrum, men han grät inte. Då sträckte han sig efter ett av rakbladen som låg i översta lådan i nattduksbordet. Hans händer darrade. Sakta förde han det mot handleden. Sakta för att inte missa. Inte den här gången.

En kort knackning på dörren störde honom. Han bestämde sig för att strunta i det. Det spelade ingen roll vem det var, för det var för sent nu.

- Isak... Jag... Förlåt. Jag ska skärpa mig. Kan vi inte gå och handla tillsammans? Jag ska bara... klä på mig och... Snälla? Släpp in mig så kan vi prata i alla fall.

Isak tittade från rakbladet till dörren och tillbaka igen.

- Snälla... Ta ett djupt andetag. Orkar du så orkar jag.

Det skulle gå så fort. Så fort som han själv ville. Och sedan skulle inte sorg och smärta finnas mer. Och inte heller tysta skrik och gråt.

- Snälla, Isak.

■ 

11/3/2013

Zarah Lundberg