Kapitel 24 -- Älskade, älskade Nimrod

Jag slöt ögonen en kort stund och lade sedan handen över det blödande såret på hans bröstkorg.

Den näst bästa känslan i mitt liv var när jag såg Nimrod andas igen. När jag såg honom öppna munnen för att ta in ny, frisk luft. När jag såg honom öppna ögonen. Han svarta ögon hade aldrig varit vackrare. De var fyllda med tårar igen och han log lite. Bara svagt.

”Jag trodde inte att du skulle göra det”, sa han med tunn röst. ”Jag kommer vara dig evigt tacksam, det lovar jag. Kan du bara göra mig en liten tjänst till?”

”Vad som helst för dig.”

Han vände på huvudet. Jag tittade åt samma håll.

Liron. Hans bror. Han låg där blödande på marken med ögonen slutna och munnen halvöppen. Jag såg samma sak framför mig, men då med Nimrod som låg där och blödde. Jag tänkte på vad de hade gjort honom. Jag tänkte på såren på hans rygg.

”Snälla”, hörde jag Nimrods hesa röst. Jag bestämde mig genast för att ge honom en chans till.

Det jag aldrig tänkte på just då, var vilken fantastisk människa Nimrod var för att låta rädda sin bror också. Han kan säga att ”det skulle vem som helst ha gjort”, hur många gånger som helst. Jag kommer aldrig tro på honom. Såren på hans rygg finns kvar och så även minnena efter det som hänt. För honom var familjen viktig och allting handlade om förlåtelse. Han förlät Liron och han förlät Jeromë Tyron. Han förlät hela sin familj, men lovade dem alla att om han inte fick älska mig, så var han inte längre en del av den. För det gjorde han. Han älskade mig och det bevisade han när han bad mig gifta mig med honom. Jag svarade inte ja. Men att höra den frågan från honom, var den bästa känslan i mitt liv.

Anledningen till att jag inte sa ja direkt var att jag var rädd. Rädd för att jag visste att det inte skulle accepteras i vår värld. Den natten, när Liron och Nimrod låg där på marken och jag räddade dem, förändrade ingenting. Vi har inte förändrat världen. Allting var som förr. Kanske inte i just familjerna Garland och Montgomery. De som lärde sig att leva med varandra.

Jag var rädd för att min familj inte skulle vilja veta av mig. Om jag gifte mig med Nimrod, så var det så tydligt vem jag hade valt.

Kanske var jag också rädd för att förlora Will. Kanske skulle inte han vilja träffa mig längre. Kanske skulle vi inte vara vänner mer.

Jag var rädd för det mesta alltså. Jag älskade Nimrod Montgomery, men jag vågade helt enkelt inte gifta mig med honom. Han förstod. Han lovade att inte fråga igen.

Just nu bor vi i ett av familjens sommarhus. Det är inte stort som de andra husen, men det duger gott och väl. Ibland kommer hans bröder och hälsar på. Liron har en flickvän nu. En riktig. Hon väntar barn. Jeromë Tyron har börjat med kampsport så honom får man se upp med. Någon tjej har han inte än.

Ibland kommer även Will dit och jag älskar de besöken. Han är verkligen min hjälte. Han vågade stå upp för vad han tyckte och sedan, hur han fick mig att göra det där. Jag kan aldrig tacka honom nog mycket. Han har en pojkvän nu, förresten. Plötsligt förstår jag varför han aldrig riktigt visade intresse.

Ibland, men ytterst sällan, kommer våra föräldrar hit. De har fortfarande svårt för detta. Kanske är de rädda för förändring i världen. För detta är ett stort steg mot förändring. Jag önskar att de visste hur mycket jag älskar dem, men jag tror inte de vet det. Efter allt, så kan jag bara inte säga det.

Jag älskar min Nimrod och vill dela livet med honom, men jag kan inte undgå att märka att han förändras. Ända sedan den där natten när han kom hem och hjälpte mig fly, har han varit som förbytt. Han är tystare än förut. Ler inte lika ofta. Jag vet att han tänker mycket. Han tänker på sina bröder och på sina föräldrar. Han önskar nog att saker och ting hade varit annorlunda. Han och Jeromë Tyron står inte varandra lika nära längre. Självklart saknar han sin tvillingbror och bästa vän. Vem skulle inte? Kanske kan de lappa ihop deras relation igen. Men inte ens Nimrod själv tror på det. Inte just nu. Allting är för jobbigt.

Jag hoppas, hoppas och tror, att någon gång kanske alla kan leva tillsammans i denna underliga värld.

■