Kapitel 23 -- Döden skiljer oss åt

”Jag har redan tagit ett beslut.”

Så då stod vi där. Redan samma kväll. Det spelade ingen roll hur mycket jag grät och bad. Min pappa vägrade ge med sig. Han skrek åt mig och läxade upp mig och undrade vad han hade gjort för fel, när jag gick och blev kär i en vampyr.

Jag satt länge och grät mot Wills axel. Han försökte trösta mig, men det kändes som om jag aldrig skulle bli lycklig igen. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag kunde inte låta det hända Nimrod någonting. Jag älskade honom. Men nu... skulle han dö.

Nimrod och Liron stod bredvid varandra med armarna i handklovar bakom ryggen. Bakom dem stod två svartklädda män, båda två med varsin pistol.

Jag var nog inte helt medveten om att jag skrek precis hela tiden. Grät gjorde jag också. Will stod och höll i mig. Egentligen fick vi inte vara här, men jag hade vägrat stanna hemma.

”Nimrod”, skrek jag. ”Jag älskar ju dig!”

Han tittade upp på mig med tårfyllda ögon.

”Jag älskar dig med”, sa han med plågad röst. ”Jag älskar dig så mycket. Förlåt för det här, Noelle. Förlåt! Jag skulle inte ha låtit det gå så långt. Du är... Du är den bästa person jag känner. Jag önskar verkligen, av hela mitt hjärta, att du och jag kunde vara tillsammans. Jag har aldrig trott på kärlek vid första ögonkastet, om man säger så. Men nu... Nu vet jag. Jag skulle verkligen vilja dela mitt liv med dig, Noelle.”

Jag tog mig ur Wills grepp och sprang fram till honom. Han böjde sig fram och kysste mig på kinden. Jag grät ännu mer.

”Någon måste ta bort henne”, sa en av männen. Will kom och tog tag i min arm och drog mig därifrån.

”Nimrod!”

”Älskar dig, Noelle”, viskade han.

Allting gick så sakta från den stunden. Will höll mig hårt mot sin bröstkorg. Han ville inte att jag skulle se. Jag ville inte se. Jag ville inte att det skulle hända. Jag ville stå där med Nimrod och hålla hans hand. Genom allt. Ingenting spelade någon roll längre. Bara Nimrod.

Då hörde jag skotten. Två stycken. Jag skrek högt och grät så att jag knappt fick någon luft. Jag försökte springa därifrån, men Will tog tag i min arm. Jag föll ner på marken och allting jag såg var i en enda grå dimma. Mitt i den dimman kunde jag urskilja de två kropparna. Jag vred mig på marken där jag låg och försökte ta mig upp. Will kom och satte sig på huk framför mig. Han tog tag i min axel.

”Noelle! Lyssna på mig! Lyssna!”

Jag tittade upp. Grät fortfarande okontrollerat.

”Noelle! Du är stark, det vet du. Låt ingen hindra dig och då menar jag ingen. Inte din far, mor eller ens mig. Om du älskar honom så finns det ingen anledning till att bara se på! Du kan rädda honom! Jag vet att du klarar det. Du kan hela honom, okej?”

Tanken hade aldrig slagit mig förut. Men så hade jag ju aldrig helat någon förut. Visste knappt hur jag skulle göra.

”Noelle! Visa mig att du har lärt dig någonting av mig. Minns du?”

”Kan inte du”, snyftade jag. ”Snälla, Will!”

Jag var rädd att jag inte skulle klara det. Att det skulle vara för sent. Han skakade på huvudet.

”Du klarar det. Älskar du honom, så gör det bara. Det kommer gå bra.”

Jag kröp fram till kroppen och grät så jag skakade när jag såg honom. Will lade handen på min axel. ”Ta det bara lugnt. Slappna av. Det går bra.”

Jag slöt ögonen en kort stund och lade sedan handen över det blödande såret på hans bröstkorg.

...