Men så hände det som jag aldrig ens vågat hoppas på. En månad
senare när jag och Will satt ute på altanen fick vi ett mycket
oväntat besök. Oväntat för mig och Will, i alla fall. Senare
förstod jag att detta besök var väntat av pappa och mamma. De hade
tydligen inte tänkt låta Liron komma undan med sitt straff. Han
hade bara fått längre tid att leva.
Ivanna och Esias gick först. De såg väldigt sammanbitna och stela
ut. Bakom dem gick Liron och Jeromë Tyron. Jag höll andan. Då
plötsligt såg jag honom. Nimrod gick några steg efter de andra.
Jag kunde inte slita blicken ifrån honom och jag fick tårar i
ögonen. Han såg helt annorlunda ut. Han hade på sig en munkjacka
och ett par lite länge shorts. Han såg så rädd ut. Inte för att
vara här. Men för sin familj som gick framför honom. Jag hade
förstått varför han inte hade kommit tillbaka den där natten. Jag
hade förstått vad hans bröder hade gjort. Med inget som helst
invändande från deras föräldrar.
Han hade några blåmärken i ansiktet och han såg så olycklig ut.
Hans svarta ögon glittrade inte sådär som de brukade och han log
definitivt inte. Han såg ner på marken när han gick. Jag ville att
han skulle titta på mig. Jag ville bara att han skulle se mig och
minnas. Will ställde sig upp i en nästan försvarande gest och
tittade på dem alla. Precis då tittade Nimrod upp. Han såg att jag
grät och då fick även han tårar i ögonen. Jag sprang ner för
trappan och fram de sista metrarna mot honom. Han tog emot mig med
öppna armar. Hans föräldrar flämtade högt och hans bröder
stirrade. Will tittade bara på oss. Han log inte, såg inte arg ut.
Bara tittade.
”Jag har saknat dig så mycket”, snyftade jag och klamrade mig
fast vid honom.
”Jag har saknat dig med, Noelle!”
Jag mindes först nu hur hans röst lät. Jag hade glömt bort det.
Jag hade glömt bort så mycket. Det enda jag hade kvar efter honom
var hans kläder och minnena vi hade tillsammans.
Jag torkade tårarna med handen. ”Jag är så ledsen”, grät jag.
”Jag ville aldrig att någonting skulle hända dig! Det var inte
meningen!”
”Säg inte så. Det var ingens fel!”
”Nimrod”, röt hans far. ”Bete dig!”
Nimrod stirrade på honom. ”Du kan inte säga åt mig vad jag ska
göra!”
”Du må vara tjugo år, men du är fortfarande min son och du ska
inte bete dig på det här sättet! Du är en skam för familjen!”
”Jaså!? Men det är inte jag som har fått ett dödsstraff!”
”Var inte så säker”, hördes plötsligt en röst. Det var
pappa. Han och mamma stod i dörren. Jag höll Nimrods hand hårdare.
”Ingen har sagt att du kommer undan med detta.”
”Nej, pappa!” Jag tittade upprört på honom.
”Tyst, Noelle!” Jag ryckte till. Pappa brukade inte ryta åt mig.
”Men nu har ju inte bara Nimrod gjort fel”, sa hans far. ”Er
dotter är precis lika mycket brottsling i det här fallet!”
”Men det är inte er uppgift att bestämma straff åt vår dotter!”
Esias sa ingenting mer.
”Och du”, sa pappa och stirrade på Nimrod. ”Du ska inte röra
min dotter, äckliga vampyr!”
Nimrod släppte min hand, men jag tog tag runt hans handled.
”Sluta, pappa! Ni förstår inte!”
”Håll dig utanför det här! Din son ska inte leva efter det här!
Vi vet nog alla vad för brott han har begått och om inte så har vi
ett vittne”, sa han och pekade på mig.
”Aldrig”, protesterade jag. ”Du kan inte göra såhär!”
”Det är mitt jobb att göra det här!”
”Jag älskar honom!”
Pappa blängde på mig. ”Det gör du inte! Du får inte ens tycka
om någon som honom!”
”Det kan inte du bestämma!”
”Du är min dotter och det där... är en vampyr!”
Då klev Will fram. Han var, och kommer alltid vara, från den
stunden, min hjälte.
”Jag tycker att ni är löjliga. Om de här två ungdomarna
verkligen älskar varandra så ska inte det vara ett problem. Bara
låt dem vara.”
Jag tittade på honom. Han log fortfarande inte. Jag önskade att han
kunde le. Eller se på mig. Jag ville ha en bekräftelse av något
slag.
”Ingen har frågat dig, Will”, sa min far.
”Han har ju rätt”, sa jag. ”Lyssna på honom!”
”Jag har redan tagit ett beslut.”
...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Blir glad för alla kommentarer! ♥