Under dessa timmar gjorde jag en sak. Jag tänkte på Nimrod. Mina
egna tankar fick mig att gråta och jag mådde så dåligt. Jag
kanske var löjlig. Jag hade precis träffat honom. Men jag tyckte om
honom så mycket. Kanske rent av älskade honom. Jag hade aldrig känt
såhär förut. Inte för Will, inte för någon. Mina känslor för
Will var ingenting i jämförelse med hur jag kände för Nimrod. Det
kändes så rätt och samtidigt så fel. Jag förstod nu att man
aldrig kan veta hur mycket någon betyder, förrän man har förlorat
den.
Jag somnade någon gång mitt i natten, på en kudde som var blöt av
tårar.
Jag blev väckt av att någon smekte mig över kinden. Jag vände mig
om och flämtade till när jag såg Nimrod stå där. Jag satte mig
upp och han gav mig en kram. Jag började genast gråta.
”Det är okej”, viskade han.
Jag torkade tårarna och tittade på honom i mörkret.
”Var har du varit”, snyftade jag.
Jag lade armarna runt honom och då kände jag någonting på hans
rygg.
”Vad har hänt?!”
Han drog sig undan. ”Ingenting”, sa han lite besvärat.
Jag tog tag i honom igen och drog av honom tröjan. Jag flämtade
till. Han hade flera röda sår kors och tvärs över ryggen. Han
backade igen och tog tillbaka tröjan och satte på sig den.
”Bry dig inte om det”, sa han kort.
”Men vad har hänt”, kved jag.
”Ingenting! Du, lyssna på mig. Du måste härifrån. Jag kan
hjälpa dig ut, men inte längre.”
”Nimrod... Vad menar du? Vad har hänt?!”
”Sch! Kom, följ med mig.” Han tog tag i min arm och drog upp mig
ur sängen. Han tog upp de lånade kläderna från golvet och gav dem
till mig, sedan tog han mig under armen och drog med mig ut därifrån
och ut i ösregnet.
”Försök komma hem, Noelle! Bara följ den här vägen så kommer
du komma till en större väg, där måste du försöka få tag på
någon.”
”Men, Nimrod...”
”Snälla, gör det här! För din egen skull.”
”Men jag vill vara med dig.”
”Nej, det vill du inte! Du måste hem, Noelle! Det händer dåliga
saker här hemma. Jag är rädd om dig.”
Tårarna strömmade nedför mina kinder.
”Berätta för mig.”
”De fick reda på det. Jag vet inte hur, men...” Han vände bort
blicken. ”Det hände lite saker.”
”Vad är det för märken du har på ryggen?”
Han såg ner på marken. ”De gav mig stryk... Märkena är efter
ett rep.”
Jag grät och omfamnade honom. Vi stod så en kort stund innan han
backade undan.
”Så jag antar att... Eller vi vet ju inte. Så... hejdå, Noelle.
Jag... kommer sakna dig.”
”Nej, Nimrod”, snyftade jag. ”Nej, nej, nej!”
”Förlåt. Jag tror... Jag tror att jag älskar dig.”
”Jag tror att jag älskar dig med.”
Han smekte mig över kinden. ”Vi kanske se någon dag, Noelle.”
Detta var slutet på historien om när jag togs som gisslan av Nimrod
och Jeromë Tyron Montgomery. Jag såg aldrig någon av tvillingarna
igen. Jag tog mig hem den där natten. Jag lyckades hitta någon med
en mobiltelefon, och ringde från den till Will. Han kom genast och
hämtade mig med sin bil. Han måste ha tyckt att jag såg hemsk ut.
Jag hade på mig de svarta joggingbyxorna och t-shirten som Nimrod
hade lånat mig. Kläderna var genomblöta och det rann vatten ur
mitt hår, för det hade regnat hela natten. Så fort han stannat
bilen kom han ut till mig och gav en hård kram. Han tog av sig
tröjan och lade den över mina axlar. Jag grät hela vägen hem.
Mina föräldrar var alldeles utom sig av oro. De förstod snart att
jag inte ville prata om det som hänt, så de lät mig vara. Jag låg
på mitt rum och grät. Jag kunde inte sluta tänka på Nimrod. Jag
hade fortfarande på mig hans kläder och det gjorde inte saken
lättare. Jag önskade, hur dumt det än lät, att jag inte var
hemma. Jag skulle göra allt för att få vara med Nimrod just då.
Jag hade ingen aptit under flera veckor och jag mådde verkligen
dåligt. Jag ville vara ensam och inte ens Will fick komma in i mitt
rum under vissa perioder. Jag ville inte vara med på
undervisningarna och allting i mitt liv stod liksom stilla under en
lång tid. Jag var för det mesta ensam på mitt rum. Jag tänkte på
Nimrod varje dag. Ibland grät jag för att jag saknade honom så
mycket.
...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Blir glad för alla kommentarer! ♥