”Jaha.”
Han suckade och tittade sedan på mig. ”Jag får väldigt dåligt
samvete”, erkände han. Vi satte oss upp bredvid varandra.
”Varför då?”
”För att det är, hur dumt det än låter, tack vare dig Liron får
leva. Du är vår gisslan och ska inte ha det bra. Jag är en
brottsling och ska inte heller ha det bra. Jag tycker inte heller om
att ljuga för mina bröder.”
”Jag förstår”, mumlade jag. ”Jag borde inte... vara glad...
Inte i sammanhanget. Jag borde vara arg och ledsen... Du borde
skämmas.”
Han tittade på mig igen och log lite trött. ”Ska jag skämmas?
Det är inte min far som njuter av att tilldela dödsstraff. Om han
hade gjort det... då skulle jag skämmas. Om ursäktar”, sa han
och reste sig upp. ”Ska jag gå och se vad Liron vill. Han står
utanför.”
På några sekunder var han ute ur rummet. Jag satt kvar och tänkte
på vad han hade sagt. Okej, det var sant. Det visste jag. Men jag
var ju inte glad för det pappa gjorde. Det var kanske inte han
heller. Men det var hans jobb! Hans uppgift i livet. Precis som de
som tilldelar oss jägare straff om vi bryter mot lagarna, men det är
en annan historia.
Dörren öppnades igen och någon kom in. Jag trodde först att det
var Nimrod som kom tillbaka, men det var det inte. Om han inte hade
klätt på sig igen. Klätt på sig Jeromës kläder.
”Vad vill du”, frågade jag.
”Jag undrar en grej.”
”Jaha?”
”Varför vill brorsan att du sover i hans rum hela tiden?
Allvarligt nu. Svara.”
”Va? Vad menar du?”
Jeromë Tyron gick in i rummet och stängde dörren efter sig.
”Allvarligt talat, Noelle. Vad är det som pågår?”
”Ingenting.”
”Jag är inte dum i huvudet. Det är någonting mellan er.”
”Nej! För fan han är ju vampyr!”
”Jag tror inte att du är så noga som du utger dig ifrån att
vara. Om han är vampyr spelar ingen roll för dig. Inte om han är
din kidnappare heller.”
”Sluta! Det är ju ingenting!”
Han kom fram till mig och böjde sig över mig med munnen öppen. Han
kom alldeles nära min hals.
”Säg vad det är.”
”Säg vad det är.”
Jag slöt ögonen och hoppades, hoppades, hoppades att Nimrod skulle
komma tillbaka nu. Jag var ärligt talat livrädd. Jag kände Jeromë
Tyrons varma andedräkt mot halsen.
”Jag biter”, varnade han. ”Om du inte berättar.”
”Snälla, sluta!”
Nu kände jag hans huggtänder mot huden.
”Okej, okej!”
Han stängde munnen. ”Berätta.”
”Det har hänt lite grejer”, sa jag. Tårarna rann nedför mina
kinder. Jag snyftade. ”Men ingenting allvarligt! Det var aldrig
meningen att...”
Jeromë Tyron reste sig upp. ”Okej. Då vet jag.” Utan att säga
någonting mer lämnade han rummet.
Nimrod kom inte tillbaka den natten. Jag låg vaken och väntade på
honom. När han inte kom tillbaka blev jag orolig. Jag var trött,
men kunde inte sova. Efter några timmar började jag gråta. Ingen
verkade höra mig.
Nimrod var inte tillbaka morgonen därpå heller. Jag hade legat
vaken ända fram till morgonen, då jag lyckats somna, bara för att
vakna en liten stund senare. Ensam.
Jag låg kvar i sängen hela dagen. Tårarna slutade nog aldrig
rinna. Jag grät inte, men var så ledsen jag kunde bli. Jag var
hungrig, törstig och behövde gå på toaletten, men jag kom mig
inte för att resa mig upp. Timmarna gick. Solen gick ner. Nimrod
syntes inte till. Jag grät nu högt och länge. Kände hemlängtan
och saknad. Jag var rädd. Arg och ledsen. Precis som det skulle
vara. Värst av allt var ensamheten. Jag kände mig som den
ensammaste personen i universum. Jag visste inte ens vart jag var.
...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Blir glad för alla kommentarer! ♥