Kapitel 19 -- Nimrods rum

”Jag är ledsen för det här, Noelle”, viskade han. ”Jag är verkligen... jätteledsen.”

Jag svarade inte. Jag var rädd att om jag öppnade munnen så skulle jag börja gråta.

”Jag ska försöka se till att du få sova i mitt rum inatt. Du behöver inte vara rädd. Ingen här ska göra dig illa. Jag lovar.”

Jag satt fortfarande tyst, men nu rann det några tårar nedför mina kinder. Han torkade försiktigt bort dem.

”Ingen kan få veta det här”, sa han. ”Det är jätteviktigt. Jag dör om någon får veta.”

Det hemskaste var att han menade det. Han skulle med största sannolikhet dö om någon visste vad vi höll på med. Han skulle få samma straff som sin bror Liron.

Även han lämnade rummet, och nya personer dök upp i hans ställe. Det var Ivanna, hans mor. Esias, hans far. Och Liron.

Jag stirrade på Liron. Var livrädd för honom. Han borde vara död, tänkte jag. Han borde få sitt straff. Jag vet fortfarande inte varför jag var så rädd för Liron. Både Nimrod och Ty hade ju begått flera brott, så varför var jag inte lika rädd för dem?

Liron kom in i rummet och ställde sig bakom stolen jag satt på. Han satte händerna på mina axlar. Nu hade han inga handklovar på sig. Istället hade han ett guldarmband runt vänster handled. Precis som jag hade.

”Nu blir jag ju avundsjuk på mina småbröder för att de har fått spendera så mycket tid med dig!”

”Liron, då!” Esias såg inte arg ut, tvärt om. Han log bara. ”Låt nu vår lilla gäst vara ifred.”

Liron skrattade. Han var riktigt snygg när han skrattade (men det tänkte jag såklart inte på då).
Då kom Jeromë Tyron tillbaka.

”Synd! För det är Nimrods brud!”

”Vår bror kan inte fixa tjejer, så det tror jag inte på”, flinade Liron.

Jeromë skrattade. ”Inte jag heller.”

”Jag är inte någons brud”, fräste jag. De tittade på varandra och flinade bara på ett oerhört provocerande sätt.

Nimrod kom tillbaka. Han såg att jag var arg, men sa ingenting. Han tittade på mig.

”Du ska få sova”, sa han. ”Kom.”

Jag reste mig lättat upp och gick fram till honom. Han sa ingenting förrän vi var ute ur rummet och säker på att ingen kunde höra oss.

”Nu”, sa han och öppnade en dörr. ”Ska du få se mitt rum.”

Rummet var ungefär lika stort som det förra, men det har var helt annorlunda. Det såg ut som vilket rum som helst. Några affischer på väggarna, böcker, serietidningar, filmer och CD-skivor i en hylla. Obäddad dubbelsäng med svarta sängkläder.

”Vi måste vara jätteförsiktiga”, sa han till mig. ”Jag har sagt att du sover här så att jag kan hålla koll på dig. Mina föräldrar gick med på det, men de tyckte nog det var onödigt. Du förstår, vi har hur många lediga rum som helst i det här huset. Liron sover i rummet precis bredvid, så vi får inte heller... låta så mycket.”

”Jag är så rädd, Nimrod”, sa jag och gick fram till honom. Han omfamnade mig och vi stod så en lång stund, innan han sköt mig ifrån sig.

”Jag har lite kläder här, förresten”, sa han och gick och öppnade en garderob. ”Du kanske vill låna.”
”Ja, tack.”

Han tog ut ett par joggingbyxor och en t-shirt. Han gav dem till mig.

”Åh, tack”, sa jag och tog emot dem. Jag blev väldigt glad. Jag hade frusit väldigt mycket de senaste dagarna. Kanske för att jag hade gått omkring utan några byxor hela tiden. Jag tog av mig skjortan och gav den till honom, sedan fortsatte jag med klänningen.

”Åh, Noelle”, sa han och drog mig intill sig igen. Han kysste mig på munnen, ner för halsen och på axlarna. Jag lade armarna runt hans midja och smekte honom försiktigt innanför tröjan. Han stönade.

”Vi måste låsa...”, mumlade han.

Jag nickade och släppte honom. Medan han gick och låste dörren satte jag mig ner på sängkanten. Jag förstod att nu låste han för att ingen skulle komma in, inte för att jag inte skulle kunna komma ut. Han tog av sig byxorna och gick fram till mig igen.

”Medan du ändå är här...”, mumlade han. ”Kan vi ju ha det lite mysigt.”

Jag drog fingrarna genom håret. Han kysste mig på kinden.

”Vi lägger oss”, sa han och det gjorde vi. Vi låg med armarna om varandra en lång stund. Allting var knäpp tyst. Till slut bröt Nimrod tystnaden.

”Hur fan blev det såhär”, viskade han. ”För en vecka sedan visste jag inte ens vem du var... Jag tror jag är kär... Men jag får inte bli kär i en jägare... Hur mycket jag än vill...”

”Talar du sanning, Nimrod? För jag tycker verkligen om dig... Jag vet också att det är förbjudet...”

”Det bästa kanske vore om vi...”

”Om vi?”

”Om vi... försökte... låta bli varandra...”

”Nej... Snälla, Nimrod. Jag tycker så mycket om dig.”

”Tycker om dig med...”

”Hur blev det såhär?”

”Jag har ingen aning...” Han skakade på huvudet. ”Vi borde inte...” Han tystnade när han hörde steg utanför. Han höll min hand hårt. Jag förstod inte varför han oroade sig, dörren var ju låst.

”Äh, det var bara Liron... Han är alltid ute och går på nätterna.”

”Jaha.”

...