Patrick satt ute i köket med Tanya och åt frukost. Han hade redan varit och väckt Andy en gång den här morgonen, men han visste att han skulle få göra det igen. Klockan var redan tjugo över sju.
- Andy! Stig upp nu!
Han fick inget svar. Tanya gav honom en blick. Patrick reste sig upp och gick ut i hallen.
- Då åker jag nu! ropade han och öppnade ytterdörren.
- Vänta, jag kommer! skrek Andy från sitt rum.
Patrick skrattade och stängde dörren igen. Han gick tillbaka till köket där Tanya nu stod och höll på att diska ur sin kopp. Han gav henne en kram.
- Trevligt vi hade igår.
- Ja, eller hur?
- Nästa gång kanske Andy äter med oss, sa han med ett aningen tillgjort skratt.
Andy hade inte ätit med dem en enda gång sedan de började dejta. Han höll sig helst undan helt och hållet.
- Ja, kanske det.
Tanya lät inte alls övertygad. Nu kom Andy ut ur sitt sovrum, påklädd och redo. Han sjönk ner på en stol vid köksbordet och sträckte sig i efter en kopp.
- Godmorgon, sa Patrick och gav honom kaffekannan.
- Morron...
- Hur mår du?
- Dåligt...
- Det är väl naturligt efter det ni gjorde igår.
Andy hällde upp kaffe i koppen och drack lite.
- Det är inte så farligt.
- Var glad för det då.
- Mmm.
Tanya kom in till dem igen efter att ha tagit på sig sina skor och jacka.
- Vi ses väl.
- Ikväll kanske?
- Jag vet inte. Jag måste hämta pojkarna från deras pappa.
- Men ta hit dem. Vi kan äta allihopa.
- Ja, okej. Men då ses vi vid fem.
De kramades och kysstes och Andy suckade ljudligt. Tanya släppte Patrick och log mot Andy.
- Vi ses väl också ikväll.
- Kanske.
Patrick såg nöjd ut.
- Du ska ju ingenstans ikväll, så jag tror säkert att ni ses. Hejdå, Tanya.
***
På samhällskunskapen blev Patrick avbruten i sin undervisning när skolans rektor kom in. Hon tog honom åt sidan och pratade lågmält med honom en kort stund. Eleverna tittade nyfiket på dem. Alla utom Andy, som var för trött för att bry sig. Han halvlåg över bänken med armarna över huvudet.
- Jaha. Det var ju lite tråkiga nyheter, sa Patrick när rektorn lämnat rummet.
Nu tittade Andy upp. Deras blickar möttes över raderna av elever. Det var pappan som först tittade bort. Han kunde helt enkelt inte se på sin son just då.
- Jag fick precis höra om något som inträffade igår kväll. Jag vet inte... Jag hoppas inte att det här rör någon av er i den här klassen...
Patrick var tyst en stund och var inte riktigt säker på hur han skulle fortsätta.
- Någon har blivit misshandlad. Inte långt här ifrån. Personen gick på en annan skola... Tydligen så ville de att ni skulle få veta det, och det kan jag väl kanske hålla med om.
Andy blev alldeles stel. Han sneglade på Jarrod som satt bredvid honom. Han vågade inte titta dit, han vågade inte möta hans blick. De visste att bakom dem satt både Daniel och Brian. Förlägna. Som hundar. Med svansarna mellan benen. För de hade ju såklart förstått. Fyra stycken i det här klassrummet visste för mycket.
- Vi har inte fått veta vem det var, fortsatte Patrick, nu vänd mot tavlan.
Fem stycken i det här klassrummet visste för mycket.
***
När det äntligen blev rast träffades gänget ute på skolgården. Alla var ivriga att få prata med varandra om det som hade sagts på lektionen. Brian tände en cigarett och bjöd sedan Jarrod och Daniel på varsin. Han visste att Andy inte ville ha. Så mycket förstånd hade han i alla fall. Han tänkte inte börja röka. En gång hade räckt gott och väl. Fan vad han hade mått illa.
- Alltså, vad fan gjorde ni igår egentligen?! sa Jarrod och lät på riktigt upprörd.
- De där jävla kukarna förtjänade det! fräste Daniel.
- Ja, och ni två håller käften om detta, okej? Vart stack ni, förresten? sa Brian och blängde på de båda.
- Vi for hem, svarade Jarrod lätt.
- Jävla fittor. Varenda jävla gång något händer, eller hur? Ni vågar inte stanna. Vem är ni mest rädd för? Mamsen eller polisen?
- Det går ju inte att göra ogjort nu, eller hur? sa Jarrod, uppenbart irriterad.
Så han hatade folk som på något sätt pratade om hans familj.
- Det är ju bara att acceptera faktum.
- Och du, jävla chicken, håller tyst om detta till din farsa, sa Brian till Andy utan att bry sig om Jarrods kommentar.
- Ja, vad fan?! Sedan när berättar jag saker för honom?! Jag vet inte ens vad som hände!
- Du ska inte veta det.
Andy tröttnade på att känna sig underlägsen och värdelös, så han gick därifrån. Han letade upp Rani. Hon och hennes kompisar brukade hålla till i uppehållsrummet, så det var dit han gick. Några av hennes vänner var killar och gick i hans klass, så de hälsade han på. Resten visste han knappt namnen på. Förutom Rani såklart. De hade känt varandra ett tag nu och Andy trodde att de hade något på gång. Fast egentligen hoppades han mest. Rani dejtade inte kristna killar och där gick han med sitt kors runt halsen och försökte övertyga henne om att han inte var troende. Halsbandet med korset var en present från hans farmor och farfar. De var extremt troende. Patrick, som växt upp tillsammans med dem, trodde däremot inte alls.
Saken var den att även om Rani hade velat träffa honom så tillät hennes familj inte det, speciellt inte hennes överbeskyddande äldre bröder. Andy fortsatte försöka ändå.
- Hej, Rani!
- Hej, Andy. Vad gör du här?
- Vadå, vad gör jag här? Jag är på rast.
- Ja, men utan dina kompisar. Har du tappat bort dem, eller?
- Äh! Vad gör du då?
- Samma som du. Men jag ska gå nu. Måste till biblioteket.
Andy var inte sen att följa efter henne när hon gick. Idag skulle han prata med henne.
De kom snart till biblioteket och Andy frågade vad hon sökte efter. Rani svarade och han såg boken direkt. Han tog den och höll den bakom ryggen för att hon inte skulle se.
- Men du... vad gör du i helgen?
- Varför undrar du det?
- Du kanske ville hitta på något?
- Jag brukar inte umgås med kriminella killar.
Andy skrattade kort.
- Vad fan, jag är inte kriminell!
- Men du vet varför jag säger nej, eller hur?
- Ja, men... bara en gång, okej? Vi kommer vara hemma innan middagen, jag svär.
Andy sa ingenting om sitt utegångsförbud.
- Ge mig en chans, okej?
Rani hade satt sig ner på huk och letade nu efter boken på den nedersta raden. Andy höll upp den, men lät henne inte ta den.
- En enda?
Hon suckade tungt.
- Jaja.
Hon sträckte sig efter boken, men Andy höll den över huvudet.
- Lovar du? Efter skolan idag?
- Ja, jag lovar.
Han gav henne äntligen boken och log samtidigt mot henne.
- Tack.
Rani log faktiskt också, men det varande inte så länge.
- Vi måste vara någonstans där mina bröder inte kan se oss.
- Ja, visst.
- Jag måste gå nu.
Andy följde henne mot utgången.
- Då ses vi efter skolan, okej?
- Ja, okej.
Mycket nöjd med sig själv lämnade Andy biblioteket och fortsatte mot nästa lektion.
***
Brian tog vägen genom centrum som han alltid gjorde. Han skulle hämta sin lillebror. Klockan var redan över fyra. Han var sen. Han ville inte låta honom vänta för länge. Om hans bror blev ledsen så litade han inte på att någon annan än han själv kunde trösta honom. Och han hade lovat. Han hade lovat att komma så fort han slutade. Men han hade blivit fördröjd. Han var fortfarande lite i chock. Två äldre killar, varav en han kände igen från stationen, hade väntat på honom vid pizzerian som han alltid genade bakom. En av dem hade haft en pistol som han hållit mellan dem.
- Lyssna jävligt noga nu. Du ska inte tro att du kommer undan med detta, okej? I slutet av veckan ska vi ha tio tusen spänn av dig annars kommer du eller någon ur din familj råka jävligt illa ut. Du har till på lördag på dig.
Sedan hade Brian blivit slagen två gånger i ansiktet och därefter hade de lämnat honom där. Och nu var han på väg till förskolan för att hämta sin bror.
***
Patrick och Tanya stod och lagade mat tillsammans. Tanyas två söner satt och tittade på teve. Andy var inte hemma än, och Patrick var inte särskilt förvånad. Men han skulle inte tänka mer på det just nu.
- Vad duktig du är, sa han om omfamnade Tanya där hon stod och rörde om i en gryta.
- Tack. Du med.
Han fick en kyss på munnen innan hon åter koncentrerade sig på maten. Patrick blev rastlös.
- Ska jag göra något?
- Inte just nu.
Han gick och ställde sig framför fönstret. Han hade varit såhär hela dagen. Inte direkt orolig, men han hade vankat av och an ända sedan han kom hem.
När de satt till bords och just skulle börja äta öppnades ytterdörren och Andy kom hem. Patrick blev lite lättad. Så han hade faktiskt passat tiden. Något så när. Han såg glad och lättsam ut ända tills han kom in i köket. Då byggde han upp alla murar igen och sa ingenting på hela middagen. När han var klar gick han in på sitt rum och stängde dörren. Efter en stund ursäktade Patrick sig och gick in till honom.
- Hur är det?
Andy satt på sängen med ryggen mot honom.
- Bra.
- Det verkar inte så.
- Äh, det är inget.
- Men berätta nu.
- Jag har varit ute med Rani idag.
- Rani? Visste inte att ni var vänner.
Andy suckade tungt.
- Jag tycker om henne lite. Men hon får inte träffa mig. Och det är lite tråkigt.
- Hur allvarligt är det?
- Jag kanske är kär, jag vet inte.
Sedan var det som om Andy kom på sig själv med att göra något han inte fick, och ändrade genast sätt att vara.
- Men hon är bara en brud, det spelar ingen roll. Jag kan få henne om jag vill, men jag vet inte.
Patrick suckade tungt och satte sig ner på sängen med ryggen mot honom. De var tysta en stund. Bara Tanyas och barnens röster hördes utifrån.
- Det sa jag också en gång. Jag erkände aldrig att jag var kär. Jag sa aldrig att jag älskade henne. Men hon var allt. Jag var så jävla dum. Jag förstår det nu. Jag förstod det för tio år sedan. Men inte just då. Och nu är det ju för sent. Men sen...
Patrick harklade sig och var tyst en liten stund innan han kunde fortsätta.
- Sen när din mamma var döende så såg jag till att hon fick veta allt det jag aldrig berättat. Jag lät henne höra hur vacker hon var... varje dag. Hon fick om och om igen veta hur mycket hon betydde för mig. Men inte en enda gång... Hon fick aldrig höra att jag älskade henne. Men det gjorde jag. Hela tiden. Jag vet att du är rädd för att bli sviken igen och det måste du få vara. Jag önskar att jag kunde säga att det inte kommer bli så den här gången, men det kan jag inte. Men man måste våga.
...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Blir glad för alla kommentarer! ♥