"Ja, jag ska."
Jag
gick ut ur rummet och öppnade hastigt dörren till Nimrods. Han låg
med händerna under täcket och jag blev pinsamt medveten om vad han
höll på med, men han verkade inte bry sig. Han satte sig upp och
kollade på mig.
”Vad
gör du här? Jag trodde du var med brorsan.”
”Jag
behövde gå på toaletten.”
”Jaha,
varsågod”, sa han med en gest mot dörren. Jag behövde ju
egentligen inte gå på toaletten, så jag satte mig på sängkanten
bredvid honom.
”Ska
inte du sova?”
”Jo,
jag... skulle bara...”
Jag
såg ner på golvet. ”Förlåt att jag störde.”
”Äh!”
Han drog handen genom håret och flinade lite. Plötsligt kände jag
mig inte lika rädd som tidigare. De verkade ju vara lite ”mänskliga”
trots allt.
”Min
bror kan vara lite av en plåga när han är full. Ska du sova här
istället?”
Jag
nickade försiktigt och han tittade på mig igen.
”Jag
ser att han redan har lyckats få av dig kläderna. Du ska inte ta
någonting personligt. Han passar på att försöka när du är här,
fast vi har lovat att vi inte ska göra någonting. Bara hålla dig
som gisslan.”
”Lovat
vem?”
Han
var tyst en stund. ”Varandra”, sa han till slut.
”Jaha.”
”Vill
du låsa dörren är du snäll”, sa han satte en liten silvrig
nyckel i min hand. Jag nickade och reste mig upp, sedan gick jag fram
till dörren och låste den. Nimrod log och räckte fram handen. Jag
suckade och gav honom nyckeln. Han klappade på madrassen bredvid
sig.
”Kom
och sätt dig.”
Jag
gjorde som han sa och samtidigt granskade jag honom noga. Han var
precis lik sin bror, utom då kroppsformen. Nimrod hade inte lika
mycket muskler, han var väldigt smal. Hans handleder och fotleder
var tunna och hans mage var platt. Han hade nästan svarta ögon, som
alltid verkade glittra av iver. Han hade tunna, fuktiga ljusa läppar
som han ibland särade på och blottade huggtänderna.
”Vet du? Vi är ledsna att vi är tvungna att göra det här. Men vi måste verkligen och vi tänker inte låta dig gå.”
”Vet du? Vi är ledsna att vi är tvungna att göra det här. Men vi måste verkligen och vi tänker inte låta dig gå.”
Jag
svarade inte, för jag visste verkligen inte vad jag skulle säga.
Ӂh,
var inte ledsen. Du kommer snart hem till din pojkvän och dina
föräldrar. Ifall de gör som vi säger, naturligtvis.”
”Pojkvän?”
”Will
Princip.”
”Nej!
Han är inte min pojkvän.”
”Inte?
Jag som var ganska säker på min sak.”
”Mhm.
Men han är bara... en kompis.”
”Okej,
visst. Nu hade jag tänkt lägga mig, så...”
Ӂh,
okej.”
Han
lade sig ner, släckte lampan och drog täcket över sig. Det var
tyst en lång stund. Jag låg och blundade och försökte verkligen
sova, men jag kunde inte.
”Vet
du vad som är jobbigt”, sa Nimrod till slut.
”Nej,
vadå?”
”Att
vara ensam så mycket med brorsan.”
Han
flinade i mörkret.
”Vi
kommer jävligt bra överens. Liksom... När han har bitit mig så
biter jag honom nästa gång. Inga orättvisor direkt. Det jobbiga
är, när jag är med brorsan jämt, att jag har inget val. Jag måste
bita honom och han mig, även om vi inte vill. Vi har ingen annan att
bita, om vi skulle vilja det. Men nu har det blivit som ett beroende,
eftersom ingen är här och säger att vi inte får. Och sedan Liron
kom tillbaka till familjen så har han bara skapat en massa problem.
Jag och Ty har aldrig blivit straffade förut, vi uppför oss för
det mesta, men nu ska allting förstöras och det på grund av Liron.
Han är verkligen ett problembarn.”
”Jaha...”
”Och
som du har märkt är vi inga superskurkar, direkt. Jag menar, du och
jag ligger här och snackar...”
Jag
log lite försiktigt. ”Det är sant.”
”Men
det är ju inte alltid man får vara med en så vacker flicka som
dig. Man måste ju ta tillvara på tiden. Nå, godnatt, Noelle
Garland.”
...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Blir glad för alla kommentarer! ♥