Kapitel 10 -- Flygeln

”Men det är ju inte alltid man får vara med en så vacker flicka som dig. Man måste ju ta tillvara på tiden. Nå, godnatt, Noelle Garland.”

När jag vaknade nästa morgon låg Nimrod fortfarande och sov. Han andades lugnt med alldeles jämna andetag. Hans vackra ögon var slutna och hans mun halvöppen. Han var så vacker.. Jag kunde inte låta bli att kolla på honom. Hur kan någonting så farligt som en vampyr vara så vackert? Jag rös. Vampyrer.

Min mage kurrade. Pizzan igår hade hjälp ett tag, men nu var jag hungrig igen. Den här gången var jag även törstig eftersom jag inte druckit på nästan ett dygn. Jag smög in på toaletten och där drack jag det kalla vattnet direkt ur kranen med stora klunkar åt gången. Jag blev bara hungrigare, kändes det som. För att få mig själv att tänka på någonting annat, gick jag tillbaka till sängen och satte mig och tittade på Nimrod. Han vände på sig och då gled täcket sakta ner på golvet. Under var han naken och jag såg allt. Jag stirrade på honom. Jag hade aldrig sett en naken kille på det sättet förut.

Visst, jag hade råkat se min pappa någon gång när han klivit ur duschen och en gång hade jag gått förbi badrummet när Will stått därinne och pissat med dörren på glänt, (inte för att han var naken då) men det var allt. Jag vände bort blicken. Det kändes som om jag tjuvkikade på honom genom ett nyckelhål. Men han var så vacker.

”Nimrod”, viskade jag. ”Nimrod!”

Han vaknade direkt och tittade sig lite förvirrat omkring.

”Åh, här ligger jag”, mumlade han.

Jag minns fortfarande hur mycket jag skrattade då. Även han log lite.

”Ursäkta”, sa han och satte sig upp och tog upp täcket från golvet. Jag log bara.

”Det är lugnt.”

När jag var med Nimrod kände jag mig så lugn och nästan glad. Äntligen fick jag leva lite på egen hand, leva lite farligt. Annars brukade pappa oftast bestämma över mig och vad jag skulle göra. Självklart skulle jag hellre vilja vara hemma och få vara med Will, men mina kidnappare verkade inte det minsta farliga, så varför oroa mig i onödan?

Precis efter att jag hade tänkt det öppnades dörren och Jeromë Tyron kom in. Han verkade ha låst upp dörren från utsidan, för han höll en nyckel i handen. Nimrod drog täcket över sig.

”Jeromë!”

”Äh, ta det lugnt, mes. Vi ser precis likadana ut, tror du inte jag har sett mig själv naken?”

”Jo, det är jag övertygad om att du har. Men det är ohyfsat att bara klampa in sådär.”

”Och?”

Han ryckte nonchalant på axlarna och sedan tittade han på mig.

”Du kom aldrig tillbaka till mig igår.”

”Nej, jag vet.”

”Jägare är så opålitliga, det har jag alltid vetat. Kom hit, tjejen.”

Nimrod sneglade på mig och sedan på Jeromë Tyron, men han sa ingenting. Jag förstod att Nimrod inte alltid ville säga emot sin bror. Han kanske inte vågade.

Jag skakade på huvudet och backade några steg. Han sträckte fram armen för att ta tag i mig, men jag duckade. Jag sprang ut ur rummet och stängde dörren efter mig. Jag sprang en bit i en korridor, sedan in i ett annat rum och smällde igen dörren. Jag önskade att Jeromë Tyron inte var där. Fast jag hade en stark känsla av att om han inte hade funnits så skulle det här aldrig ha hänt. Nimrod var inte en sådan person som tog folk som gisslan, det hade jag redan förstått.

Jag satt på golvet med ryggen mot dörren en lång stund. Jag hörde inga steg utanför, inga röster eller någonting. De verkade inte ha tänkt komma. Jag reste mig försiktigt upp och tände lampan. Rummet jag var i var större än jag trott. Det fanns några fönster, men de var fördragna med mörka tjocka gardiner. Jag gick fram till ett av dem och drog försiktigt undan gardinen. Jag tittade ut mot en mörk igenvuxen trädgård. Ute var det blött och grått. Jag drog snabbt för igen. Jag vände mig om och där stod en svart flygel. Jag rynkade på pannan och gick fram till den. Jag strök försiktigt bort dammet från tangenterna och satte mig på pallen.

”Kan du spela”, hörde jag plötsligt en röst bakom mig. Jag ryckte till och såg Nimrod (fast först var jag inte helt säker) stå i dörren. Jag hade inte ens hört att han öppnat den. Han var klädd i jeans och en svart skjorta som var uppknäppt i halsen. Jag skakade på huvudet. Han gick in i rummet och ställde sig bakom mig.

”Ursäkta för min brors uppförande.”

Jag ryckte på axlarna.

”Ska jag visa dig?”

”Visa mig?”

Han svarade inte, utan satte sig ner bredvid mig och började spela. Jag kunde inte hjälpa att jag blev imponerad. Jag hade aldrig trott att han kunde någonting sådant. Hans fingrar dansade smidigt över tangenterna. Det lät ju bra.

”Nå. Nu är det din tur.”

Jag tittade upp på honom och höjde på ögonbrynen. Han flinade och vred lite på sig så att han satt vänd mot mig.

”Min bror är lite oförskämd. Du får ursäkta.”

”Lite?”

”Ganska”, ändrade sig Nimrod.

Jag vände bort blicken och tittade ner på tangenterna igen. Plötsligt kände jag hans hand på min. Jag

ryckte till. Hans hand var iskall. Jag lade min andra hand på hans och gnuggade den försiktigt. Han slöt ögonen och verkade tycka att det var väldigt skönt.

”Det var så länge sedan det var någon som rörde mig... Jag är så less på iskalla vampyrer som mig själv. Jag vill så gärna känna värme från någon så mänsklig som du. Även om du är jägare och helst vill ha mig död. Du är så vacker...”

Jag sa ingenting. Drog bara försiktigt tillbaka händerna. Han såg mig i ögonen en lång stund.

”Du är så vacker, Noelle. Du är den finaste jag någonsin hållit som gisslan. Du är den enda jag hållit som gisslan.”

”Nimrod, jag...”

Jag visste inte vad jag skulle säga. Plötsligt verkade han så farlig, men samtidigt så omtänksam och kärleksfull. Jag undrade vilken av sidorna som var den riktiga. Jag var inte alls säker.

”Det enda jag någonsin får är bett i halsen av min bror ibland, det är inte riktigt samma sak”, sa han med låg röst. Försiktigt strök han mitt hår åt sidan. Jag rös vid beröringen. Han var så kall. Plötsligt fick jag lust att känna mer. Jag tog försiktigt vid kragen på hans skjorta, kände lite försiktigt på hans hals. Nimrod njöt verkligen. Han älskade känslan av en mänsklig hand som nuddade hans hund. Att känna värme och vara så nära äkta människoblod. Fast hon var inte äkta människa. Men så nära han kunde komma.

”Vad antyder du, Nimrod”, sa jag med lika låg röst.

”Ingenting. Ingenting alls.”

”Säkert?”

Jag visste inte vad jag höll på med. Hans närvaro gjorde så att jag inte kunde tänka klart. Det enda jag kunde tänka på var honom. Honom och ingenting annat. Nimrod.

Han tog försiktigt tag runt min handled och förde sakta handen nedåt. Jag satt bara där och lät honom göra det en liten stund, innan jag vaknade till. Jag knöt näven.

”Nimrod, nej."

...