Kapitel 11 -- Bettet

”Nimrod, nej.”

Han suckade och bet sig i underläppen. ”Jag är inte så mycket bättre än brorsan på sådant här.”

Jag skakade på huvudet, men nickade sedan. ”Lite bättre faktiskt. Men jag vägrar vara er hora.”

”Va?” Det syntes på honom att han skämdes lite, även om han försökte att inte låtsas om det. Jag var lite arg på honom för att han hade förstört den annars helt fantastiska stunden.

”Du måste förtjäna mig, Nimrod.”

”Men jag är vampyr. Enligt dig förtjänar jag inte ens ett liv.”

Jag blev helt stum av förvåning. ”Va...?”

”Enligt dig borde jag dö. Jag hade fel. Kanske förtjänar du inte mig.” Han reste sig upp. ”Kanske var det ett misstag. Du får ursäkta mig i så fall.”

Han lämnade rummet med huvudet högt. Så stolt som han var.

”Nimrod!”

Han kom tillbaka och tittade på mig och höjde på ögonbrynen. ”Ja?”

”Jag vill inte alls att du dör. Bara att ni släpper mig.”

”Och vi vill ha vår bror tillbaka.”

”Han förtjänar sitt straff!”

Nimrod gick in i rummet igen. Den här gången ställde han sig bakom mig. Hans händer snuddade vid min nacke. ”Och du förtjänar det här”, sa han och böjde sig ner. Hans tunga nuddade min hals och jag var livrädd. Livrädd för att han skulle göra någonting. Det gjorde han. Han slickade försiktigt min hals och jag var alldeles stel och verkligen äcklad. Efter en stund kände jag hans sylvassa tänder mot huden. Han smekte fortfarande med tungan.

”Vet du? Om jag gör någonting fel nu så kan du dö... Men jag vet precis var jag ska bita...”

Mitt hjärta bankade i bröstet på mig.

”Nimrod. Snälla...”

”Åh, jag förtjänar det inte. Du vill inte... Det är så mycket bättre då.”

Jag visste inte om han menade allvar eller inte. Jag tyckte mig höra lite sarkasm i hans röst.

”Vill du vara så snäll och knäppa upp min skjorta?”

Jag bara gapade. Hur kunde han plötsligt blivit såhär konstig? Samtidigt var det så spännande och pirrigt. Jag hade länge fantiserat om mig själv och Will. Men det var bara fantasier. Pappa lät mig inte träffa någon annan kille överhuvudtaget. Jag knäppte upp knapparna, en i taget. Han väntade lite otåligt på att jag skulle bli klar, sedan tog han av sig skjortan och lät den glida ner på golvet. Han slöt ögonen en kort stund.

”Varför ska du ta av dig den?”

”För att du ska ha den sedan. Jag vill inte att Ty ska se ditt sår.”

”Nej, snälla, Nimrod!”

Jag kände hans varma tunga mot huden igen.

”Förtjänar min bror sitt straff”, frågade han.

Jag nickade och tårarna rann nedför kinderna. Han smekte min hals och mina axlar med fingrarna, petade lite på axelbanden på klänningen. Jag stönade lågt.

”Snälla...”

Jag visste att det inte var lönt. Han var någon helt annanstans i tankarna och brydde sig inte om mitt gnäll. Jag lade armarna runt halsen på honom, även om jag verkligen inte ville vara med om det här. Vad skulle jag göra? Skrika? Springa därifrån? Om jag skrek skulle Jeromë Tyron höra och om jag sprang därifrån skulle de snart hitta mig och bli arga på mig. Jag skulle kanske försöka fly. Ut ur huset, längs grusvägen så långt det gick och sedan då? Jag hade ingen aning om vart vi överhuvudtaget var. Jag kanske skulle försöka ta kontakt med någon. Will eller mamma eller pappa. Men hur då? Jag hade ingen telefon och det hade inte de heller. Ingen som jag visste om i alla fall.

Plötsligt, när jag minst anande det, bet han och jag flämtade högt. Jag hade aldrig varit med om någonting liknande. Det kändes precis som om någon sög all kraft ur kroppen på mig. Efter en stund blev jag alldeles matt och var tvungen att luta mig mot hans bröstkorg för att hålla mig uppe.
Han flinade nöjt. Älskade, älskade, älskade känslan av hennes varma kropp mot sin egna iskalla. Även om han visste att det var fel. Det var på grund av sådant här uppförande hans egen bror blivit dömd till döden. Men det var ingen risk att någon skulle dö, så länge de hade den här vackra gisslan som fånge.

...