”Du
är otroligt attraktiv såhär”, mumlade han. Mina ögon var hårt
slutna och jag kunde fortfarande inte tänka riktigt klart. Det
gjorde så ont, men det var samtidigt en så fantastisk känsla.
”Jag
skulle bara vilja bära dig till sovrummet härifrån...”
Jag
blev livrädd igen när jag kände att det rann lite blod längs
halsen, ner mod brösten. Nimrod var genast där och slickade upp
det.
”Mmm.
Jag vill inte låta någonting gå till spillo.”
Jag
ville att han skulle hålla om mig, för precis nu kände jag att jag
verkligen behövde närhet och stöd. Det kändes som om jag inte var
riktigt vid fullt medvetande. Nimrod började kyssa mig i ansiktet,
på halsen och ner mot brösten. Jag visste inte riktigt vad jag
tyckte. Jag visste inte om han gick för långt nu. Kanske borde jag
säga ifrån.
”Nim...
Nimrod...”
Han
fortsatte kyssa mig väldigt intensivt. Det var faktiskt härligt,
men jag ville inte gå för långt med honom. Jag kände honom inte
och jag gillade honom verkligen inte! Han var min kidnappare
för guds skull! Vad höll jag på med?
Jag
knuffade försiktigt undan honom. ”Sluta nu...”
Ӂh,
det är ju så skönt”, stönade han. Jag kunde inte säga
emot. Det här var mycket bättre än i mina fantasier. Men då var
det ju visserligen jag och Will, inte jag och Nimrod Zander
Montgomery, som jag inte ens tyckte om. Jag hade inte ens kysst en
kille på riktigt förut, och nu skulle jag låta honom göra vad han
ville med mig. Nej.
Jag
knuffade undan honom mer bestämt den här gången och han slutade
faktiskt. Han tittade på mig med glittrande ögon och med ett litet
leende på läpparna. Han såg verkligen upprymd ut. Jag tittade lite
skrämt på honom.
”Gick
det för fort?”
Jag
nickade och vände bort blicken.
”Det
är lugnt. Vi gör det i din takt.”
Tänk
om jag inte alls vill då, tänkte jag, men sa ingenting. Nimrod
smekte min arm. Han tog upp skjortan från golvet och lade den över
mina axlar.
”Om
Ty frågar, säg att det var kallt. Men det är ju ingen risk här
inne”, flinade han. Han reste sig upp och gick mot dörren.
”Nimrod!”
”Ja?”
”Minns
du inte vad jag sa?”
”Att
du inte tänker låta oss utnyttja dig. Men vet du vad? Jag är din
kidnappare, jag bryr mig inte.”
”Ja...
Jag...”
”Du?”
”Vad
är det ni vill mig egentligen?”
”Ingenting.
Men om du ändå måste vara här så varför inte göra det bästa
av situationen?”
Med
de orden lämnade han rummet och jag satt kvar där och visste inte
vad jag skulle göra. Han hade bitit mig. Han hade faktiskt gjort
det. Och sedan bara lämnat mig här. Jag blev rädd och började
skaka.
”Sluta
nu”, sa jag till mig själv. Jag är bättre än dem, tänkte jag.
Smutsiga vampyrer.
Jag
började knäppa skjortan för att vara säker på att såret inte
skulle synas. Jag drog fingrarna genom håret och försiktigt kamma
till det lite. Mitt hår var smutsigt, eftersom jag inte tvättat det
på några dagar. Jag funderade på om jag skulle fråga om jag fick
ta en dusch senare, men jag kände verkligen inte för att prata med
Nimrod just nu. Och inte heller Jeromë Tyron för den delen. Ingen
av dem! Jag ville hem. Hem till Will. Jag saknade hans
undervisningar. Men han hade ju betett sig så konstigt sist jag
träffat honom. Jag lovade mig själv att när jag kom hem skulle jag
prata med honom. Nu hade jag dock annat att fokusera på. Jag reste
mig upp och såg att Nimrods skjorta var ungefär lika lång som min
klänning. Det var inte så snyggt, tänkte jag. Jag gick ut ur
rummet och stängde försiktigt dörren bakom mig. Jag hörde
tvillingarnas röster på nedervåningen, men efter ett tag slogs
ytterdörren igen och det blev tyst. Jag skyndade mig ner för
trappan och suckade lite när jag såg en av dem som fortfarande satt
i soffan.
”Nimrod?”
”Jer...
Ja, det är jag.”
”Vart
är Jeromë?”
”Han
for och skulle fixa käk.”
”Jaha”,
sa jag kort och satte mig ner i en fåtölj. Han tittade på mig en
stund.
”Du
har Jeromë Tyrons skjorta på dig.”
Jag
stirrade på honom. ”Det är ju din, Nimrod.”
”Jag
har lånat den av min käre bror. Du ser ju hur stor den här på
dig. Du och jag har ju nästan likadan kropp.”
...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Blir glad för alla kommentarer! ♥