Kapitel 13 -- Kyssen

”Jag har lånat den av min käre bror. Du ser ju hur stor den här på dig. Du och jag har ju nästan likadan kropp.”

Jag bara gapade och fortsatte stirra. Han själv hade tagit på sig en svart huvtröja med tryck.

”Vad är det med dig”, frågade jag.

”Du, jag känner mig jävligt ensam just nu. Det är så jobbigt... Vill du komma hit?”

”Nej, det vill jag inte.”

Hur kunde han ens säga så? Var han dum, eller?

”Jo. Kom hit nu. Snälla.”

”Nej, jag vill inte.”

”Är du sur? Förlåt för vad jag än har gjort.”

Vad han än har gjort? Menade han allvar?

”Får jag fråga en sak?”

”Ja”, svarade jag.

”Vad tycker du om min bror?”

Jag var tyst en liten stund och funderade. ”Han är ganska arrogant och rätt ohyfsad.”

”Har du ingenting bra att säga?”

Det hade jag inte. Varför hade jag inte det? För att han verkligen var arrogant och ohyfsad. Nimrod klappade på dynan bredvid sig.

”Kom och sätt dig.”

Han vände sig om och tittade på mig.

”Vad tycker du om Nim... om mig då?”

”Du är väl... helt okej.”

”Skulle du kyssa mig bara för att bevisa att du tycker bättre om mig än Jeromë Tyron?”

Jag skakade på huvudet. ”Nej.”

”Skulle du bli sur på mig om jag kysste dig för att bevisa att jag är bättre på det än brorsan?”

Våra blickar möttes. ”Nej.”

Han flyttade sig närmare och lade armen runt min nacke och kysste mig försiktigt. Det sköljde en varm våg igenom hela min kropp. Det kändes så underligt. Det var min första riktiga kyss. Och med min kidnappare! Hur kunde allting bli såhär egentligen? För två dagar sedan hade allting varit normalt. Jag hade nästan varit trött på mitt så kontrollerade liv. Pappa bestämde allting. Om han bara såg mig nu!

Precis efter att jag tänkt det öppnades ytterdörren. I dörren stod brodern med en påse i handen. Han släppte den på golvet.

”Jeromë”, skrek han. ”Vad fan gör du?!”

Jag ryggade förskräckt tillbaka. Jeromë!? Om det var Nimrod som stod i dörren... Åh, nej.

Jag flög upp ur soffan, slog till honom och sprang sedan upp för trappan och in i ett rum. Jag såg inte efter så noga var jag gick in. Jag var alldeles för upprörd för att tänka på sådant. Hur kunde han bara göra sådär? Jag visste ju att han var taskig, men inte så taskig! Fan också! Och vad skulle Nimrod tro? Jag blev underligt nog väldigt ledsen när jag tänkte på det. Jag fick tårar i ögonen och snyftade lite. Jag ville hem till Will. Jag saknade honom så att det gjorde ont. Samtidigt hatade jag Jeromë Tyron. Hatade. Han hade verkligen lurat mig. Jag förstod inte hur han kunde vara så elak.
Efter en lång stund öppnades dörren lite, så att lite ljus sipprade in och jag kunde se att det var någon där. När personen såg mig öppnade han dörren helt.

”Det är jag”, sa personen. ”Jag, Nimrod.”

”Och hur vet jag det?”

”Jag har förberett mig på den frågan. Det vet jag inte... Men här är mitt leg”, sa han och räckte fram ett litet kort. Jag log mitt bland tårarna och tog emot det. Nimrod satte sig på knä framför mig.
”Jag är jätte, jätteledsen för det som min bror gjorde. Han är en idiot.”

Jag nickade. ”Ja, det är han.”

”Vi är idioter för att vi överhuvudtaget gör det här. Du och jag är inte vänner. Men jag och Ty måste hjälpa vår bror.”

Jag började gråta när han uttalade orden. Du och jag är inte vänner. Självklart inte! Man kan inte vara vän med kidnappare och vampyrer! Kidnappande vampyrer. Varför blev jag då så ledsen?

Nimrod såg förskräckt ut. ”Oj, förlåt! Sa jag någonting fel?”

Jag snyftade och torkade tårarna med handen.

”Kan jag göra någonting?”

Jag ryckte på axlarna. Han satt där och såg på mig en lång stund.

”Vet du? Om det inte vore för omständigheterna så skulle jag verkligen vilja lära känna dig.”

”Lär känna mig då.”

”Öh... Okej... Vad tycker du om att göra, Noelle?”

Jag log. ”Gör inte det, förresten. Du har aldrig försökt skaffa nya vänner någon gång, va?”

”Nej. Jag har inga vänner. Förutom brorsan. Och Liron.”

”Liron är ju också din bror.”

”Inte lika nära. Förr träffade vi honom knappt... Men vad vill du att jag gör?”

...