”Jag
vet inte.”
”Spöar
honom?”
Jag
skrattade till. ”Är du säker på att han inte spöar dig”, sa
jag och mindes Jeromë Tyrons vältränade kropp, i jämförelse med
Nimrods väldigt smala.
”Tja...
Nog har jag lyckats spöa honom ett par gånger... Innan han började
träna som en dåre.”
”Varför
gör inte du det?”
Nimrod
ryckte på axlarna. ”För att jag tycker det är tråkigt. Dessutom
gör han det bara av två anledningar.”
”Vilka?”
”Just
för att han ska vara stark och kunna spöa upp folk som han inte
tycker om, men han säger att det är självförsvar. Och för
tjejerna. Om han nu skulle träffa några.”
”Gör
han det då?”
”Inte
en enda nuförtiden.”
”Gör
du det?”
Han
såg på mig och jag kunde urskilja ett litet leende på hans läppar.
”Nja... Nä.”
”Men
du gillar tjejer?”
”Ja.”
”Okej.
Varför träffar du inga då?”
”För
att alla tjejer jag känner av rätt sort är mina kusiner.”
”Av
rätt sort?”
”Vampyrer.”
”Jaha.”
Vi
blev tysta en ganska lång stund. Ämnet, enligt mig, var så
konstigt. Jag hade aldrig varit såhär nära en vampyr. Jag visste
ingenting om vad en vampyr egentligen var. En människa? Som drack
blod? Som var iskall...
Jag
fingrade lite på hans hand. Det var en så overklig känsla. Det
pirrade till i mig när han såg på mig och log. Jag visste inte
varför det kändes så underligt. Jag tyckte ju inte om honom! Jag
fick inte tycka om honom. Han var till och med av en helt
annan ras. Det som redan hade hänt mellan oss, vilket inte var
mycket, var brott mot lagar som kunde leda till dödsstraff. Det var
ju Liron ett livs levande bevis på.
”Nimrod...”
Jag drog tillbaka handen. Jag fick inte fortsätta såhär. Jag ville
bara hem. ”När ska ni släppa mig?”
”Tyvärr.
Det kan vi inte göra. Vi får inte tag på någon härifrån. Inte
än... Det är för tidigt.”
”Vadå
tidigt!?”
”Nä,
du och jag ska inte prata om detta. Ty håller mest koll. Jag är som
sagt inte någon superskurk. På tal om det, var vill du sova inatt?”
”Öh...”
Han
log inbjudande. ”Ja...?”
”Jag
vill hem.”
”Fast
det var inte ett alternativ.”
”Nimrod...
Jag vill inte... stanna här.”
”Det
var inte heller ett alternativ.”
Jag
såg ned på golvet. ”Du... Det var inte jag som bestämde din
brors straff. Jag hade ingenting med det att göra!”
”Nej.
Men det var lättare att ta dig som gisslan än din far.”
Jag
blängde på honom och kände en kort stund för att slå till honom
också. Ett tag undrade jag också om det verkligen var Nimrod som
satt där. Men jag granskade honom noga, och kom fram till att ja,
det var verkligen han. Han kunde vara så elak. Så jävla elak. Men
ibland kände jag ändå en så konstig dragning till honom. Jag
ville att han skulle sitta kvar där. Han fick vara hur elak han
ville.
”Nimrod...”
”Nimrod...”
”Noelle.”
”Du
är precis som din bror.”
...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Blir glad för alla kommentarer! ♥