Kapitel 15 -- Ensam hemma

”Du är precis som din bror.”

Han öppnade munnen, men sa ingenting. Han såg väldigt förvånad ut.

”Tycker du?”

Jag nickade. ”Det märks att ni är tvillingar.”

Han ryckte på axlarna. ”Det är vi ju... Men det har inte med det att göra.”

”Nähä.”

”Är du hungrig? Kom!”

Han ställde sig upp och räckte mig sin hand. Jag tvekade lite, då log han uppmuntrande så jag tog den. Han höll den mjukt i sin hela vägen ner till rummet där Jeromë Tyron fortfarande satt. Jag tittade inte ens på honom. Hatade honom. Samtidigt kände jag mig väldigt trygg med Nimrod.

”Tja”, sa han och nickade åt oss.

”Vi hade tänkt käka någonting”, meddelade Nimrod. ”Ska du också ha?”

Jeromë Tyron ställde sig upp. ”Jag tror jag tar en cigg och går ut en stund. Har vi några?”

Nimrod skakade på huvudet. ”Jag röker inte. Du borde kanske hålla ordning på dina egna grejer.”

”Jajaja! Då tar jag en öl och håller er sällskap”, suckade han. Också jag suckade. Jag ville mycket hellre vara ensam med Nimrod. Han var tusen gånger bättre än Jeromë Tyron, men tusen gånger sämre än Will. Men ändå kändes det som att... jag gillade honom. Det måste såklart vara fel. Jag kunde inte gilla honom! Han var en idiot. Kidnappare. Och vampyr.

Efter att vi hade ätit skulle Nimrod och Jeromë Tyron vara ensamma en stund, sa de. De sa att jag skulle vänta i Nimrods sovrum, och det gjorde jag. Jag hade inget val, för de låste dörren efter mig. Därinne hann jag tänka mycket. Mer än jag egentligen ville. Det slutade med att jag låg i hans säng och grät. Jag hade sådan hemlängtan. Längtade efter mitt vanliga, tråkiga liv. Jag hade ingen aning om vad klockan var. I rummet fanns inga fönster, så jag kunde inte heller se hur ljust eller mörkt det var ute. Någon gång lyckades jag somna, och sov väldigt tungt under hans varma duntäcke. Jag visste inte hur länge jag sov, om det handlade om timmar eller minuter. Jag hade verkligen ingen som helst aning. Det enda jag visste var att jag hade varit ensam länge och att jag var rädd. Livrädd. 

Jag hade inte hört någonting från nedervåningen, där jag antog att de var. Jag visste ju inte ens om de var kvar. Efter ytterligare en väldigt lång stund blev det lite mörkare i rummet. Ljuset som tidigare tagit sig in under dörren var nu borta. Jag antog att det var sen kväll. Eftersom jag fortfarande inte hörde någonting från tvillingarna så bestämde jag mig för att strunta i dem. Jag bäddade sängen som den hade sett ut innan jag kom dit, sedan gick jag in på toaletten och tog av mig kläderna. Jag hade bestämt mig för att låna duschen. Innan jag ställde mig under vattnet såg jag till att låsa badrumsdörren noga efter mig. Det lilla rummet fylldes snabbt med ånga och jag njöt av varenda sekund, stående under det varma vattnet. Jag lånade lite av Nimrods tvål och tvättade mig noga över hela kroppen. Lånade lite schampo och tvättade håret.

När jag var klar lånade jag även en svart handduk som jag höll runt kroppen medan jag drack kallt vatten direkt ut kranen. Jag kände mig nästan glad. Det var så skönt att få vara ensam och här visste jag att ingenting skulle hända mig. Här var jag trygg. Jag öppnade skåpet bakom spegeln och log när jag såg det som måste vara Jeromë Tyrons cigaretter. Nimrod hade säkert gömt dem. Därinne fanns även några pillerbrukar. Det var huvudvärkstabletter och någonting annat som jag inte visste vad det var. På den nedersta hyllan låg det flera paket kondomer. Jag himlade med ögonen, men sedan började jag skratta. Han hade ju sagt att han aldrig träffade tjejer. Utom sina kusiner. Jag skrattade ännu mer och stängde skåpdörren. Jag tog på mig underkläderna och Nimrods skjorta över det. Eller, Jeromë Tyrons skjorta, om jag skulle tro honom. Det spelade hursomhelst ingen roll.

När jag var klar öppnade jag dörren och kollade så att ingen var i sovrummet, innan jag gick fram till sängen och lade mig ner. Jag kunde inte riktigt komma till ro. Jag visste att när som helst skulle någon komma in. Jag hoppades att det var Nimrod, i så fall. Jag visste inte varför jag hade fattat så stort tycke för just honom. Han var väl ungefär likadan som sin bror till sättet. Bara lite snällare. Jag låg och fantiserade om det här ganska länge. Tillslut önskade jag nästan att Nimrod skulle komma.
Det gjorde han. Dock i sällskap av sin tvillingbror. Jag satte mig upp i sängen med armarna runt knäna. De höll armarna runt varandras axlar.

”Förlåt! Det tog längre tid än väntat”, sa Nimrod, men såg inte alls ut att mena det. ”Har du duschat?”

...