Kapitel 8 -- Jeromë Tyron

Jag låg vaken i några timmar till, men till slut somnade jag också och sov väldigt länge och väldigt skönt trots allt.

När jag vaknade var Nimrod inte där. Sängen var bäddad på hans sida men hans kläder låg kvar. Jag reste mig upp och kikade försiktigt in i badrummet. Det var tomt. Tanken slog mig att det skulle ha lämnat mig kvar ensam i huset, men sedan ändrade jag mig. Varför skulle Nimrod ha lämnat sina kläder? Jag gick ut ur sovrummet, eftersom dörren var upplåst och stod på glänt. Nu när det var ljust såg jag hur huset såg ut. Det var faktiskt ungefär i samma stil som vårt hus där hemma. Jag blev återigen gråtfärdig när jag tänkte på det. Jag smög ner för trappan och det dröjde inte länge innan jag hittade tillbaka till det rummet jag suttit i igår, vardagsrummet. Det jag såg fick mig att skrika och rygga tillbaka. Det var tvillingarna som satt tätt intill varandra i soffan och Jeromë Tyron satt böjd över Nimrods hals och sög njutningsfullt hans blod. Jag blev alldeles stel. Jag hade ingen aning om att vampyrer faktiskt gjorde sådant med varandra! Jag hade trott att man bet någon man ville skada. Varför skulle det annars vara mot lagen?

Nimrods ögon var hårt slutna och hans mun halvöppen. Han såg ut att tycka att det gjorde ont, men ändå såg han så nöjd ut. Plötsligt stönade han högt och lutade huvudet bakåt.

”Det räcker”, flämtade han.

”Mmm...”

Jag såg hur han slickade upp blodet som rann nedför Nimrods hals. Jag skakade av skräck. Tänk om de fick för sig att bita mig!

”Du...” Jeromë Tyron nickade försiktigt åt mitt håll. Nimrod flög upp ur soffan. Han såg lite löjlig ut med sitt rufsiga hår och sina svarta kalsonger. Jeromë Tyron såg däremot väldigt lugn ut.

”Kom hit”, befallde han.

Jag gick dit med lite osäkra steg.

”Sätt dig”, sa han och pekade på fåtöljen. Jag vågade inte göra annat än det han sa åt mig.

”Har du förstått varför du är här”, frågade han. Jag skakade på huvudet.

”Vår bror ska inte dö”, sa han enkelt. Jag började förstå. ”Vi byter hans liv mot ditt. Får han leva får du det.”

”Men... Men...”

”Det är lugnt. Vi... tar hand om dig, tills vidare. Så länge du inte krånglar så är vi snälla.”

Det Jeromë Tyron hade sagt den morgonen var visserligen sant. De var snälla mot mig för det mesta. Under hela den dagen lät de mig dock inte vara ifred. De enda gångerna de lämnade mig ensam var när jag behövde gå på toaletten, men aldrig annars. Efter några timmar började de bli hungriga så då fick Nimrod ta bilen till närmsta stad för att handla någonting. Jag blev lite glad, för det kändes som om jag höll på att svälta ihjäl. Det tog lång tid för honom. Jag fick vara ensam med Jeromë Tyron länge. Lite för länge, tyckte jag. Jag hade redan börjat tycka mer om Nimrod än hans bror. Jeromë Tyron pratade ganska mycket med mig. Han pratade mest om Liron och om hur rebellisk han var. Han brydde sig inte alls om att följa reglerna. Han hade ju tidigare blivit dömd till ett och ett halvt års straffarbete, men han hade lyckats övertala någon om att släppa honom ett år tidigare, för att hans tjej där hemma väntade barn. Detta var inte sant. Han hade inte ens en tjej. Under dessa samtal med Jeromë Tyron fick jag också veta att han och Nimrod var nitton år, men att Nimrod var född fyra minuter efter honom.

”Hur gammal är du själv då”, frågade han mig sedan.

”Jag har nyss fyllt sexton.”

”Oj. Lite väl ung, ju.”

Jag undrade vad han menade, men jag sa ingenting. Jag blev lite nervös och fingrade på armbandet jag hade runt handleden. Det hade jag fått av Will på min sextonårsdag. Det var en tunn kedja i guld. Jag älskade det.

Plötsligt öppnades ytterdörren och Nimrod kom tillbaka. Han hade varit borta i nästan två timmar.

”Åh, fan vad bra! Jag svälter ihjäl”, sa Jeromë Tyron till honom. ”Vad har du?”

”Pizza. Och öl”, sa Nimrod och kom in till oss. ”Men jag hittade inte mitt leg så jag lånade ditt.”

”Lugnt. Kom hit med käket innan vi dör.”

Pizzan vi åt var den godaste jag någonsin ätit. Kanske bara för att jag var så hungrig. Det var vi alla, för pizzan tog snabbt slut och då satt de och halsade öl istället. Jag hade fått en burk, men jag drack inte. Jag hade aldrig druckit öl förut och jag visste inte om jag tyckte om det. De skrattade åt mig men jag brydde mig ärligt talat inte. Efter några burkar var började de bli lite skumma. Jag ville bara gå och lägga mig så att jag slapp vara med dem, men de hade inte en tanke på att sova. De pratade om en massa saker som jag inte riktigt förstod. Varför skulle jag göra det? Jag kände ju dem inte. Ett tag undrade jag om det hade glömt bort att jag var där, eftersom de aldrig tilltalade mig. Men tillslut började de skrattade och båda kollade på mig.

”Vad är det”, frågade jag.

”Vi trodde aldrig att vi skulle sitta här med en jägare. Fan, vi hatar er!”

”Jag är trött”, sa jag sammanbitet. ”Jag vill sova.”

”Du får sova hos Jeromë Tyron inatt”, sa Nimrod. Jag suckade. Det ville jag ju inte.

”Okej.”

Han reste sig upp och nickade åt mig att komma. Vi gick upp för trappan och förbi Nimords sovrum. Rummet bredvid verkade vara hans rum. Han lät mig gå före in och sedan stängde han och låste dörren, precis som Nimrod hade gjort. När han tog av sig tröjan såg jag att han var lite mer vältränad än sin bror. Han hade starka armar och magrutor och när han tog av sig byxorna såg jag att han hade starka benmuskler också. Nimrod var betydligt mindre än honom.

Jag satte mig på sängkanten. Han tittade på mig.

”Du har glömt någonting.”

”Va...?”

”Klä av dig.”

”Va?”

”Ja, du hörde. Brukar du sova med kläderna på, eller?”

Jag skakade försiktigt på huvudet. ”Nej...”

”Så ta av dig då.”

Jag ställde mig upp och tog motvilligt av mig klänningen. Jag hade såklart inga andra kläder med mig, så jag hade fått ha den på mig hela dagen. Jeromë Tyron såg gillade på mig.

”Jävlar vad fin kropp du har.”

Jag blev inte glad av komplimangen, det lät bara som ett äckligt försök till smicker. Jag visste ju i och för sig att han var full, för annars var han inte såhär. Han hade druckit mer än Nimrod... Plötsligt fick jag en idé.

”Jag måste gå på toaletten”, sa jag och såg honom rätt i ögonen.

”Jaha. Gå in till Nimrod då”, sa han och låste upp dörren. ”Men kom hit sen.”

”Ja, jag ska.”

...