Kapitel 7 -- Natten hos Nimrod

”Nä. Ska vi ta och gå och lägga oss? Det kan bli en jobbig dag imorgon.”

Jag stirrade på dem. Sova? Hur kunde de tänka på att sova precis nu?! Även om jag var dödstrött så ville jag inte sova. Eller jo, hemma i mitt rum i min egen säng. Jeromë Tyron gick fram till mig och drog loss tejpen över min mun. Det sved till och jag fick återigen tårar i ögonen, men jag svalde några gånger och lyckades hejda gråten. Han knöt även upp repen runt mina händer och fötter.

”Du får sova hos Nimrod inatt”, sa Jeromë Tyron och slängde in ett vedträ till i spisen. Jag hajade till. Sedan var jag livrädd hela vägen upp för trapporna och in till rätt rum, att han skulle försöka göra någonting. Att de skulle våldta mig. Nimrod stängde och låste dörren efter sig och jag var skräckslagen. Men ingenting hände. Han tog av sig kläderna och kröp sedan ner under täcket i en stor dubbelsäng. Jag stod kvar som förstelnad intill väggen. Han gäspade stort.

”Om du inte tänker sova så är det ditt eget val, men jag tänker göra det och du kan ändå inte ta dig härifrån, så jag tycker det är onödigt av dig att stå där.”

Även om hans ord inte var precis snälla, så hade de en lugnande inverkan på mig. Jag blev lugn för att jag var tvungen att vara där, för att jag var inlåst med honom och inte var ute i stormen, vilse och utan tak över huvudet. Allting kunde ju ha varit så mycket värre.

Så jag lade mig ner i sängen ändå. Jag var fortfarande rädd och behövde egentligen gå på toaletten, men jag ville inte säga det till honom. Jag önskade nästan att han inte somnat så fort, för jag själv låg ensam vaken i flera timmar. Jag kände mig så otroligt långt borta från allting och som den ensammaste i världen. Jag tänkte på mamma och pappa och Will och då började jag genast gråta. Jag snyftade tyst och torkade tårarna med tröjan.

”Var inte rädd”, hördes plötsligt en röst och då blev jag så rädd att jag nästan kissade på mig. Nimrod hade tydligen hört mig gråta och vaknat av det.

”Det finns papper inne på toaletten”, sa han och pekade mot en dörr. Jag hade inte lagt märke till den förut. ”Du kan behöva torka tårarna.”

Jag reste mig upp och öppnade dörren han pekat på. Därinne var det ett litet badrum med inredning i beige. Jag tände lampan och såg mig själv i spegeln. Jag såg hemsk ut. Var alldeles blek och rufsig i håret. Mina ögon var röda och svullna efter all gråt. Jag började slappna av lite. Härinne kände jag mig säker, hur dumt det än lät. Men jag kunde inte stanna här hela natten. När jag tvättat av mig och gått på toaletten öppnade jag dörren och gick ut till Nimrod igen. Han låg vaken och stirrade upp i taket. När han såg mig log han lite.

”Kom och lägg dig nu. Jag är så trött... Slappna av nu... sådär.”

Han höll armen runt min midja en kort stund, men sedan drog han den till sig, vände sig om och somnade. Jag låg vaken i några timmar till, men till slut somnade jag också och sov väldigt länge och väldigt skönt trots allt.

...