Kapitel 6 -- Kidnappningen

”Jag tror inte det.”

Plötsligt lade en av dem handen för min mun och den andra tog fast mina händer bakom min rygg. Jag försökte skrika, men han höll för hårt. En av dem lyckades bära mig ut ur vårt hus och till en bil, trots att jag sparkade och slog allt jag orkade. Det var såhär det gick till när jag togs som gisslan av två unga killar som älskade sin bror och inte ville se honom död vid tjugofem års ålder.

Någonting som jag nu i efterhand förundras över, är att vi hann komma så långt innan någon märkte att jag var borta och då var min pappa inte nådig. Det här hade jag såklart ingen aning om, för jag låg i baksätet i en bil med armarna och benen bakknutna och med en bit tejp över munnen. Jag var för rädd för att kunna gråta. Allt jag kunde se var några enstaka sken från några få ljuslyktor längs vägen. Jag skakade verkligen av rädsla. Jag frös också. Det var kallt och jag behövde verkligen gå på toaletten. 

Efter någonting som kändes som flera dygn, men egentligen bara var två timmar, stannade vi och en av tvillingarna bar ut mig ur bilen. Vi kom in i ett hus och den tvillingen som inte bar mig låste dörren noga efter sig. Nyckeln stoppade han i jeansfickan. Mig satte de ner i en soffa och efter att ögonen vant sig vid mörkret kunde jag se hur rummet såg ut. Det var inte lika högt i tak som hemma, men jag fick känslan av att det var ett stort hus vi var i. Kanske var det deras hem. Nej, vem skulle vara så dum att fara tillbaka dit? 

Soffan jag satt i var mjuk, men väldigt kall. Ingen hade varit här på länge. Framför mig var det ett soffbord och en öppen spis och till höger stod det en fåtölj. Utanför fönstren stormade det och jag var lite glad, mitt i all rädsla, att de tagit mig hit och inte till någon kall övergiven gammal fuktig lada eller någonting liknande. Bara tanken gjorde mig skräckslagen.

Först efter nästan tjugo minuter kom tvillingarna tillbaka. En av dem med en trave ved som han matade in i den öppna spisen. Han tände på det och snart brann det för fullt och det blev både varmare och ljusare i rummet.

”Vi är ledsna för det här, Noelle”, sa en av dem. ”Men det här är vårt enda val. Vad skulle vi annars ha gjort?”

Jag var så trött att jag lätt skulle kunnat somna precis där jag satt, men jag var rädd att om jag somnade så skulle jag aldrig vakna igen. Det kanske var löjligt, men jag var verkligen så rädd. Mina ögon var fuktiga för jag hade visst gråtit. Och gråta skulle jag komma att göra mycket mer efter det. Jag fick tårar i ögonen bara av att tänka på Will och jag saknade honom redan så att det gjorde ont.
”Nåja. Välkommen till vår sommarstuga... nummer fyra.”

Jag rynkade på pannan.

”Vi har ett par stycken bostäder i vår familj.”

En av dem kollade på klockan (det var Jeromë Tyron, lärde jag mig sedan, för han hade alltid klocka på sig).

”Nä. Ska vi ta och gå och lägga oss? Det kan bli en jobbig dag imorgon.”

...