Kapitel 5 -- Avslöjandet

”Godnatt, Will”, mumlade jag.

Två dagar senare fick vi besök igen av Liron, tvillingarna och deras mor och far. Även den här gången verkade Nimrod le när han kom in genom dörren. Jag visste att det var han, för jag hade redan lärt mig att Jeromë Tyron log inte. I alla fall inte hemma hos oss och det hade han verkligen ingen anledning att göra. Will var här även ikväll och jag satt bredvid honom vid bordet, denna kväll när straffet skulle avslöjas. Vi hade inte pratat så mycket sedan kvällen på mitt rum. Under lektionerna hade han varit ovanligt tyst och låtit mig skriva och läsa mycket på egen hand. Annars brukade han hänga över axeln på mig och läsa vad jag skrev och ha synpunkter.

”Liron Montgomery, du är anklagad för brott mot två av våra lagar. Efter en tid av obeslutsamhet har jag nu bestämt mig för vilket straff jag måste tilldela.” Han tystnade och precis då tog Will min hand under bordet. Redan då visste jag vad min pappa skulle säga. ”Liron Constantin Montgomery, du döms härmed till döden för dina handlingar. Du ska bära handklovar tills dess att du får ditt straff. Ej förhandlingsbart.”

Pappa reste sig upp och lämnade rummet. Jag sneglade på Liron. Han såg väldigt sammanbiten ut. Ingenting annat. Inte rädd, arg eller ledsen. Bara sammanbiten. Hans mor strök honom över ryggen och hans far reste sig upp.

”Min son...”, sa hon och skakade på huvudet. Hon fick tårar i ögonen. ”Min pojke!”

Jag avskydde att behöva se allt det här. För även om min pappa hatade vampyrer så betydde det ju inte att jag gjorde det! Förresten var jag inte säker på att min pappa hatade vampyrer som han sa att han gjorde. Han ville bara göra sitt jobb. Hans jobb som egentligen var så hemskt.

”Det är lugnt, mor”, sa Liron med lite hes röst. ”Det är lugnt.”

Att splittra familjer såhär.

”Hur gammal är han”, viskade jag till Will.

”Tjugofem.”

Jag blev sittandes på stolen medan Lirons föräldrar, Will och Liron själv gick in till min mamma och pappa för att försöka få honom att ångra sig. Jag själv visste att det var lönlöst. Ej förhandlingsbart betydde ej förhandlingsbart. Jag och tvillingarna var ensamma i rummet och jag skulle få ångra att jag inte gått därifrån med Will, men det visste jag inte då.

”Hur kan ni leva med er själva”, sa Nimrod, eller om det var Jeromë Tyron. Nu visste jag inte vem som var vem längre, för ingen av dem log.

”Jag... Jag...” Jag ville säga att jag faktiskt inte hade någonting med det här att göra, men jag fick inte fram ett vettigt ord. De reste sig upp och gick runt bordet, fram till mig. Jag kände mig lite illa till mods. Jag önskade att Will var här.

”Hur kan en så vacker flicka vara så... grym?”

”Jag har inte gjort någonting!”

”Precis. Jag tror att du... kunde få din far att ändra dig. Har jag fel?”

”Du har fel! Du har fel.”

”Jag tror inte det.”

...