Jag stod på
inomhusbalkongen i vårt stora hus och därifrån kunde jag se hela
salongen. Den var stor, hög i tak och allting gick i mörka färger.
I vårt hus var det mesta mörkt. Väggarna, golven och taken. Även
möblerna. Just nu hade vi framme ett långt bord i något mörkt
träslag, mitt i salongen. Det kom bara fram vid mycket speciella
tillfällen. När vi skulle få besök av vampyrer. Kanske ville inte
pappa och mamma tvingas sitta så nära de inte alls välkomnade
gästerna, så därför valde de alltid det långa bordet. Eller så
berodde det på någonting helt annat. Nu höll mamma Keira Bella på
att lägga över den mörkröda bordsduken. Hon kämpade lite för
att få dem jämn på alla sidor och efter en stund var den på
plats. Hon stod en stund och beundrade sitt verk, sedan vände hon
sig om och snart kunde jag höra ljudet av hennes klackar som ekade i
trappan.
”Har inte du bytt om”,
frågade hon. ”De kommer när som helst.”
Hon såg väldigt bitter
ut när hon uttalade orden. Vi ville inte ha dessa besök, jag och
mamma. Det ville pappa. Han var jägare. Det var visserligen mamma
också, men inte alls lika mycket. Att vara jägare innebar en massa
saker. För det första: Man kunde aldrig säga upp sitt
”medlemskap”, eftersom man hade betalt med sin själ. När man
väl svurit eden fanns det ingenting man kunde göra.
Jägares uppgift var att
tilldela straffen till de vampyrer som bröt mot reglerna. Att utföra
dem, hörde också till en jägares uppgift. Ikväll handlade det
dock bara om tilldelning. En hel familj skulle komma hit, mer visste
jag inte just då.
Det fanns vissa fördelar
med att vara jägare. Till exempel att man kunde hela folk. Andra
jägare och även människor. Det var förbjudet att hela en vampyr.
Sådant hände inte här. Och dessutom bröt man mot en annan regel
om man gjorde det. Regeln om att vampyrer och jägare inte får ha
kontakt i annat syfte än förhandlingar och eller tilldelning av
straff.
Pappa älskade sitt jobb
för att han hatade vampyrer. Jag och mamma hatade för att han
hatade. Ändå gjorde de sig så stort besvär när de kom hit. Jag
förstod inte varför. De bjöd på vin och ibland på mat också.
Jag trodde att det bara var för att visa vår rikedom. Att vi kan
göra det fast vi inte bryr oss om dem på något sätt. Idag
serverades dock ingen mat.
”Nej, jag ska göra det
nu,” svarade jag mamma och vände sedan och gick in på mitt rum.
På min stora dubbelsäng låg den svarta klänningen jag skulle ha
på mig. Nedanför stod de svarta skorna med klack. Det var mamma som
alltid bestämde vad jag skulle ha på mig för kläder vid sådana
här tillfällen. Jag tog av mig till underkläder, sedan ställde
jag mig framför spegeln med en hårborste i handen. Jag älskade
mitt långa svarta hår. Det hade jag fått från mammas sida.
Jag kanske borde
presentera mig. Jag heter Noelle Garland och har nyss fyllt sexton.
Jag är ganska blyg inför nya människor, men inte när man väl lär
känna mig. Jag tycker om att lära mig nya saker, men jag har aldrig
gått i skolan. Jag får privatundervisning av en viss Will Princip.
Han är tjugofyra och jättesnygg. Han har mörkt hår och mörka
ögon och är medellång och inte så stor. Hans hår blir lockigt
när han inte har klippt sig på ett tag och det får honom att se
lite barnslig ut, men samtidigt är det så snyggt. Från början,
när han precis börjat undervisa mig, var jag väldigt blyg inför
honom.
Nu är det inte alls så. Vi är som två vänner, som vilka som helst. Utom att jag ibland drömmer om att kyssa honom och spelar upp olika scener med oss två i min fantasi. Jag har väldigt livlig fantasi. Ibland brukar han titta på mig med de där vackra, mörka ögonen och fråga vad jag tänker på. Jag rodnar förstås och rycker på axlarna. Jag vet inte om han vet vad jag känner för honom. Det skulle inte vara helt otroligt, för han läser mig som en öppen bok. Han vet precis när jag är ledsen och när jag är glad eller när jag är arg. Om jag är deppig brukar han säga att vi ska strunta i undervisningen och ta bilen hem till honom och där kan vi prata ifred. Will är verkligen en fantastisk lyssnare. För några år sedan undervisades jag av en äldre dam som var hur tråkig som helst. De undervisningarna var en plåga. Jag blev väldigt glad när hon fick sparken för att ha brutit mot en av jägarnas regler. Att ha kontakt med en fiende. Det är en av de värsta grejerna man kan göra.
...
Wow, du är verkligen duktig på att skriva! Vill typ läsa fortsättningen nu på en gång! :D förstår inte varför jag inte har läst något du skrivit tidigare :p
SvaraRaderaTaack! :D Riktigt kul att höra faktiskt!! :D<3
RaderaLAddar upp fortsättningen imorgon eller ikväll, men det lär du få veta! ;D<3
Okej! :D♥
Radera