Jag stirrade på
storebrodern, där han satt med munnen halvöppen och med
huggtänderna vilande mot underläppen.
”Vi är här ikväll
för att tilldela den anklagade ett rättmätigt straff för dennes
handlingar”, läste min pappa från pappret. ”Den anklagades namn
är Liron Constantin Montgomery.”
Jag sneglade på honom.
Han såg väldigt nöjd ut och verkade uttala sitt namn tyst för sig
själv precis när min pappa läste upp det. Pappa tittade på honom.
”Du anklagas för att
ha brutit mot två av tre lagar för rasen vampyr. Lagarna är just
nummer två och tre.” Han tog en kort paus. ”Förbud mot att bita
annan individ och förbud mot att ha kontakt med fienden i annat
syfte än förhandlingar om till exempel straff. I detta fallet en
människa. Stämmer detta?”
Liron fuktade läpparna.
”För all del”, svarade han och ryckte nonchalant på axlarna.
”En väldigt, väldigt nära kontakt med en människa. Om det gör
någon skillnad.”
”Inte i det här
fallet”, svarade pappa. ”Det står här att du har med dig din
familj ikväll. Är det riktigt?”
”Ja.”
”Jag tänker läsa upp
deras namn. Spencer Esias Montgomery, som alltså är din far.”
”Ja.”
Han tittade ner på
pappret igen. ”Din mor, Ivanna Montgomery.”
”Och småbröderna
Nimrod och Ty”, sa Liron.
En av tvillingarna
blängde på honom.
”Dina bröder. Nimrod
Zander Montgomery och Jeromë Tyron Montgomery.”
”Brorsan gillar inte
att kallas Ty. Jeromë Tyron är hans tilltalsnamn. Andra brorsan
bara Nimrod. Vem som är vem spelar ingen roll.”
Båda tvillingarna
blängde.
”Okej”, sa min pappa.
”Jag är Elias Garland. Det här är min fru Keira Bella och min
dotter Noelle. Och just det” sa pappa, med en gest mot oss. ”En
vän till familjen, Will Princip.”
”Hejsan”, sa Liron
med en snabb blick på oss alla.
”Vi ska gå igenom det
som hände kvällen den fjortonde juni detta år.”
”Jaha.”
”Du sågs i staden vid
tre olika tillfällen av tre olika jägare tillsammans med flickan
Julia Allard.”
”Tre”, sa Liron kort.
”Det går sämre och sämre.”
Pappa låtsades inte om
honom.
”Julia Allard är en
sjuttonårig människa som inte vet någonting om vår värld. Varför
träffade du henne?”
Liron var tyst en stund.
Pappa fick upprepa frågan en gång innan han svarade.
”Jag träffade henne av
en slump. Jag känner henne inte.”
”Du sågs lämna hennes
hem senare samma natt.”
”Ja.”
”Och du känner henne
inte?”
”Nej.”
”Men du erkänner att
du umgicks med människan Julia Allard den fjortonde juni?”
”Ja.”
Ett brott mot lagen,
tänkte jag. Under bordet klappade Will mig försiktigt på benet.
Han log uppmuntrande mot mig.
”Har du någon kontakt
med henne idag?”
”Nej.”
”Varsågod att berätta
din egen version om vad som hände den kvällen.”
Liron lutade sig tillbaka
i stolen.
”Jag var ute och gick
runt på stan. Jag hade druckit några öl tidigare, gick bara
omkring utan mål egentligen. Då såg jag den där bruden och hon
var väl rätt fin och så. Jag gick fram och pratade med henne och
det ena ledde till det andra. Vi hamnade hemma hos henne, såklart.
Vart annars? Vill du ha alla detaljer?”
”Nej. Jag vill bara
veta vad som hände.”
”Vi låg med varandra
och sedan bet jag henne och stack.”
Det andra brottet.
”Så du bet henne?”
”Ja.”
Pappa harklade sig och
satte sig ner på stolen mittemot honom.
”Förstår du vilka
brott du har begått?”
”Ja.”
”Tidigare har du dömts
till ett och ett halvt års straffarbete”, sa pappa och vände på
pappret.
”Ja.”
”För ungefär likadana
brott.”
”Ja.”
Pappa höjde på
ögonbrynen och tittade ner på papprena.
”Du! Vet du hur det är
att känna den här jävla blodtörsten?!”
”Nej, tack gud för
det.”
Lirons mor lade handen på
hans axel. ”Lugna ner dig”, sa hon tyst.
Liron suckade och satte
sig snällt tillrätta igen. ”Okej. Förlåt.”
”Vi måste ge dig ditt
straff. En ursäkt hjälper dig inte nu, tyvärr. Jag måste be om
att få återkomma. Om ni kan vara snälla att komma tillbaka om två
dagar.”
Lirons mamma och pappa
reste sig upp. ”Självklart.”
Liron själv satt surt
kvar och blängde tomt rätt framför sig.
”Du kommer att få ta
av dig handklovarna, men vi kommer hålla dig under uppsikt”, sa
pappa. ”På återseende.” Med de orden lämnade han rummet.
”Will! Jag vill prata med dig.”
Vi reste oss upp från
bordet. Jag kollade på Nimrod och Jeromë Tyron när de reste sig
upp och lämnade rummet. Nimrod råkade möta min blick och då
tittade jag genast bort.
...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Blir glad för alla kommentarer! ♥